Kick-Ass (2010)

Kan vem som helst bli superhjälte? Den taniga outsidern Dave Lizewski (Aaron Johnson) tillverkar sin egen dräkt och utan vare sig några superkrafter eller vidare kampsportstalanger, ger han sig ut för att bekämpa brottslighet som den obeveklige Kick-Ass. Kort därpå filmas han under ett sanslöst slagsmål och klippet sprids snabbt på Youtube med hjältestatus följd. I en annan del av staden tränas den unga Mindy/Hit-Girl (Chloe Moretz) av sin far (Nicolas Cage) för att ta hämnd på den skrupellösa gangstern Dámico (Mark Strong), vars son (Christopher Mintz-Plasse) snart går i sin fars fotspår – även han i trikåer.

Kick-Ass blir för superhjältegenren lite grann vad Scream innbar för skräckfilmsgenren. Man anammar och parodierar kärleksfullt olika element från diverse tidigare filmer vilka sätts samman till något helt nytt och fräscht. Bara en sådan sak som att rippa den klassiska Spider-Manrepliken och anpassa den till en kille utan superkrafter: ”With no power comes no responsibility…” Det lite fascistoida i filmens vigilante-tema ursäktas och förmildras just i och med att det är en superhjältefilm där man kan stretcha gränserna lite extra. Detta möjliggör också det ultravåld som man här faktiskt bara sitter och njuter av. Grymt snygga actionscener där den ettriga Hit-Girl spöar en smärre armé av bad guys samtidigt som blandningen av grymma och komiska karaktärer är en fröjd att bevittna. Till och med den annars så obehagliga Cage gör bra ifrån sig här och andra som återfinns i rollistan är bland annat Clark Duke, Lyndsy Fonseca, Jason Flemyng och Yancy Butler.

Betyg: 5
Genre: Action
Regi: Matthew Vaughn

Upp (2009)

Den snart åttioåriga änklingen Carl Fredricksen (Edward Asner) beger sig på ålderns höst ut på ett hisnande äventyr och med på upptäcktsresan råkar av en händelse den påflugna scouten Russell komma med. Med hjälp av ballonger lyfter huset och glider med vinden sakta söderut till Sydamerika där man råkar på en oupptäckt fågelart, talande hundar och en sedan länge försvunnen äventyrare (Christopher Plummer).

Det är mycket som fascinerar mig i denna animerade Pixar-rulle. Inledningen där vi får en resumé av Fredricksens liv fram till ålderdomen är inget annat än magisk och bland det ljuvligaste jag sett i filmväg. Jag har, efter viss tvekan, valt att ge den här filmen full pott vad gäller betyg och detta trots att jag tycker den tappar lite fokus någonstans i mitten. Man återhämtar dock mycket på slutet och just detaljerna, fantasifullheten och värmen får mig att kapitulera. Sentimentaliteten fungerar klockrent då den vägs upp av den träffsäkra humorn och en gubbgrinig skön karaktär som Fredricksen. Även om hans motspelare i huvudsak är den trinda lilla pojkscouten Russell, går tanken osökt till samspelet mellan humorgiganterna Jack Lemmon och Walter Matthau. En film man faktiskt blir en smula lyckligare utav.

Betyg: 5
Genre: Animerat
Regi: Pete Docter, Regi: Bob Peterson

Milk (2008)

Sean Penn spelar den homosexuella människorättsaktivisten Harvey Milk i den här flerfaldigt Oscarsbelönade filmen. Vi följer Milk från det att han kommer till San Fransisco, faller för den unge livsbejakande Scott (James Franco) och ihop med honom öppnar en fotobutiken i ett av stans gayvänligare kvarter. Den kristna högerns häxjakt på homosexuella och diskrimineringen i samhället får honom att vilja engagera sig politiskt och efter många års kamp blir han den första öppet homosexuella man som blivit vald till ett högre politiskt ämbete i USA. Till kommunstyrelsen väljs också den konservative Dan White in och när han utsätts för ett förödmjukande politiskt nederlag slår det en dag slint i huvudet på honom…

Man har sett många liknande filmer där ”stora” amerikanska mäns liv och gärning ska skildras på film. Ofta blir de så idealiserade att det blir fånigt i filmmakarnas strävan att hylla och ära. Van Sant ramlar inte i den fällan utan istället skildrar han Milk som en människa med fel och brister parallellt med dennes vision och stora ambition. Det skapar trovärdighet och detta förstärks givetvis av Sean Penns utomordentliga skådespeleri som den excentriska homorättsaktivisten. I några av de övriga rollerna ser vi Josh Brolin, James Franco, Diego Luna, Alison Pill, Joseph Cross och den alltid brilliante Emile Hirsch. Oerhört intressant och fascinerande hur hatiskt och fördomsfullt man så sent som på sjuttiotalet behandlade homosexuella. Anita Bryant som blir hans stora antagonist och förkroppsligar den kristna högers hatpropagandamaskin är bara med i form av autentiska filmklipp och man ryser av hennes självgodhet och skeva gudsbild. Foto, klipp, manus, skådespeleri, miljöerna… ja allt är superbt. Van Sant gör en mycket smakfull avvägning mellan att skildra de historiska skeendena och göra ett djuplodande personporträtt samtidigt som känslan av sjuttiotal sitter som gjuten. Att sen slutet känns aningen absurt ger en ytterligare en tankeställare då det var precis så märkligt som det gick till. Ibland överträffar sannerligen verkligheten dikten.

Betyg: 5
Genre: Drama
Regi: Gus Van Sant

Avatar (2009)

När brodern dödas vid ett rån, tas rullstolsbundne Jake Sully (Sam Worthington) in som ersättare i ett stort forskningsprojekt på planeten Pandora. Det visar sig dock att det handlar mer om girighet och militära operationer än forskning. Genom tankekontroll styr Sully sin avatar (från indiska mytologin och betyder ”att stiga ned”, det vill säga en guds nedstigande på jorden och antagande av kroppslig gestalt) in bland lokalbefolkningen, Na’vi. Han accepteras efter en massa prövningar av befolkningen som lever i stark symbios med naturen och är beredda att försvara sin skog till varje pris. Sully som ingått en pakt med militären, med löfte om operation som ska fixa hans ben, börjar så sakta ta parti för det blå naturfolket och faller också för den vackra Neytiri (Zoe Saldana).

Förväntningarna var blandade då jag innan tyckte de blå varelserna såg mest fåniga ut och samtidigt visste jag ju att det var ett jätteprojekt av Cameron. Farhågorna jag hade från att ha sett trailers och klipp var dock som bortblåsta då filmen så sakteliga började rulla. Med 3D-brillerna på näsan lät jag mig dras med på resan bortom stjärnorna och fascinerades av såväl alla detaljer som filmens storslagenhet. Visuellt är det helt enkelt magnifikt och jag vill helst aldrig se en film i annat än 3D igen. Man kan konstatera att utvecklingen har gått framåt från tidigare filmer i tekniken där man hela tiden envisades med att vifta och kasta saker mot en för att utnyttja möjligheten till 3D. Historien är hyfsat stark, actionscenerna hisnande och de nästan tre timmarna går på tok för snabbt. Människan visas här i både positiv och negativ dager där profit och våld står mot nyfikenhet och acceptans – vapen mot hjärna. Worthington var ett lysande val i rollen som Sully och Sigourney Weaver spelar ännu en stark kvinna och ledargestalt i forskningschefen Dr. Grace Augustine. Rollbesättningen överlag är utsökt och likaså CGI:n där man inte för en sekund tänker att både miljöer och flertalet av karaktärerna endast finns i datorn. Visst är det politiskt korrekt så det tenderar att bli smetigt med kängor mot samtida kolonialism och kapitalism samt med ett övertydligt miljöbudskap, men jag väljer att inte låta detta dra ner omdömet. Som ”vanlig” film kanske betyget hade blivit lite lägre men som upplevelse kan inget annat än högsta betyg utdelas.

Betyg: 5
Genre: Äventyr
Regi: James Cameron

Exorcisten (1973)

När flickan Regan (Linda Blair) börjar uppvisa ett konstigt beteende vänder sig mamman (Ellen Burstyn) först till psykologer och läkare för att få hjälp. De går alla bet samtidigt som utfallen och händelserna runt Regan blir allt svårare att hitta en logisk förklaring till. Till slut vänder sig den arma mamman till kyrkan som möjligen kan hjälpa till i form av en exorcism. Men är tron stark nog och går flickans liv att rädda?

Filmen är nästan jämnårig med mig och precis som jag själv är den enastående välbevarad (läs in viss självironi här). Detta är en skräckfilm som nått kultstatus likväl som den hyllats som en filmhistorisk pärla och det med rätta. Friedkin bygger upp en ryslig atmosfär genom bildspråk och suggestiv musik, medan skådespelarna verkligen levererar storartat. Burstyn, Jason Miller och svenske Max von Sydow har sådan pondus och utstrålar sådan äkthet att de bär upp den då fjortonåriga Blairs brist på rutin och talang. Det är snyggt och riktigt underbart att se hur man byggt spänning utan att frossa i blod och gore (förutom kanske då den ökända spyscenen). Filmatiseringen av författaren William Peter Blattys roman lämnar ingen oberörd och själv, som inte sett denna film på många många år, förvånas över det grova språket och den brutalitet som visas då flickan exempelvis kraftfullt penetrerar sig med hårda föremål och vrålar om att Jesus ska knulla henne, att prästens mamma suger kuk i helvetet och diverse andra osedligheter. Stilbildande och mycket bra film än idag – men speciellt rädd blev jag faktiskt inte.

Betyg: 5
Genre: Skräck
Regi: William Friedkin

Scream (1996)

Tonårstjejen Sidney står i centrum i den här skräckfilmen med glimten i ögat, allt medan jämnåriga och kamrater faller offer för en hänsynslös mördare. Kompiskrets, polis och media försöker alla klura ut vem som finns bakom masken och vem den skräckfilmsinfluerade mördaren är – innan de själva blir nästa offer.

Jag har alltid varit oerhört svag för Wes Cravens filmer och här överträffar han sig själv. Kärleksfullt flörtar han med skräckgenren och tillsammans med manusdebuterande Kevin Williamson har han gjort en film späckad med mer eller mindre nördiga rysarreferenser. Mördaren ställer filmfrågor till sina offer, skolans vaktmästare Fred skymtar i svartrödrandig tröja lik den Freddy Kreugers, Linda Blair dyker upp som subbig reporter och filmgeeken redogör för genrens regler vad gäller överlevnad – du ligger exempelvis taskigt till om du är sexuellt aktiv, dricker eller lämnar rummet med kommentaren ”Jag är strax tillbaka”. Manus och dialog är kvick med en mängd oförglömliga repliker, skådespelarna (Neve Campbell, Courteney Cox, David Arquette, Matthew Lillard, Skeet Ulrich, Rose McGowan, Jamie Kennedy, Drew Barrymore, Liev Schreiber, Henry Winkler mfl) är som gjorda för sina respektive roller och det är både spännande, otäckt och ohyggligt roligt. Craven är framgångsrik med att mixa bestialiska mord med humor utan att man drabbas av den där olustiga känslan av snask. När man återser den här filmen nästan femton år efter dess premiär så kan jag konstatera att den håller väldigt bra än idag även om den också varit så pass stilbildande att vissa saker nu känns smått slitna och uttjatade – men då gäller det att komma ihåg vem som var först. ”What’s your favorite scary movie?” I mitt fall kan svaret mycket väl bli Scream.

Betyg: 5
Genre: Skräck
Regi: Wes Craven

District 9 (2009)

Vi kastas in i filmen genom ett dokumentärfilmteam som har för avsikt att följa hur miljontals utomjordingar ska tvångsförflyttas från det slumområde, District 9, utanför Johannesburg där man levt i tjugo år sedan ankomsten. För skrivbordsnissen Wikus Van De Merwe (Sharlto Copley) börjar dagen med att få de utomjordiska besökarna att skriva på vräkningsdokumenten, men en olycka får honom att påbörja en mutation som aldrig tidigare skådats och med den ska han också komma att få samma bemötande som besökarna fått från olika  myndigheter.

Det är mycket som gör det här till en riktigt bra film. Bara att den utspelar sig i Sydafrika långt från ett glammigt Hollywood skapar en unik äkthetskänsla. Copley gör långfilmsdebut(!) och med den äran. Hans nördige karaktär genomgår inte bara en fysiologisk förändring utan även en personlighetsutveckling av sällan skådat slag. Det är skakigt, skitigt och rått utan att det för den skull blir ett onödigt frossande i action och våld. Ett rappt tempo och en njutningsfull oförutsägbarhet gör det här till en upplevelse utöver det vanliga och där finns också ett budskap som är nog så viktigt om än mindre smickrande för oss. Vi ser det överallt i världen och på hemmaplan, men här är det så klart lite draget till sin spets, hur vi människor hanterar olikheter och vår rädsla för det som är annorlunda. Detta levereras på ett väldigt väl avvägt sätt utan att man blir övertydlig eller att det blir för präktigt. Effektmässigt är det briljant i all sin skenbara enkelhet. Det stora rymdskeppet som svävar ovanför Johannesburg, varelserna och actionscenerna känns nästan dokumentärt filmade. Stilpoäng även för detaljrikedomen och det är inte ofta, men här hoppas jag på en uppföljare från producent Peter Jackson och regissör Neill Blomkamp.

Betyg: 5

Elephant (2003)

USA och även andra länder har det senaste årtiondet drabbats av en rad skolskjutningar där elever tungt beväpnade går in och hänsynslöst mejar ner elever och lärare. Regissören Gus van Sant skildrar här en fiktiv sådan där vi följer några ungdomar strax före dådet samt i tillbakablickar får pusselbitar som delvis förklarar det som ska komma att ske.

Detta är rent ut sagt en fantastisk film som, utan något soundtrack över huvudtaget, på ett väldigt nedtonat och finstämt vis skildrar någonting ohyggligt som tar sin början långt innan den första kulan avlossas. Verklighetens våldsdåd av detta slag har debatterats vilt och ofta försöker man hitta enkla förklaringar i film, musik och media. Van Sant visar här istället upp en alternativ förklaring som känns bra mycket mer trovärdig då det är utanförskap, lång och nedbrytande mobbning samt en blundande vuxenvärld som leder fram till det fruktansvärda. Istället för att demonisera de två unga skyttarna ger han oss en mer nyanserad bild av två unga pojkar vars självkänsla och självbild under lång tid trasats sönder. Det vi ser är då okända skådespelare (Alex Frost; Stop-Loss, Drillbit Taylor samt John Robinson; Transformers mfl) som ser ut och känns som ungdomar gör mest. Det är inte de typiska Hollywoodleendena utan här hittar vi ungdomar som är som ungdomar är mest med allas respektive bekymmer och prioriteringar. Detta gör det än mer obehagligt varje gång en kula sänker en elev. Det är dock aldrig tal om något frossande i våld och blod, men tiden som leder fram till attentatet är fruktansvärt spännande. Vilka kommer att klara sig och vilka kommer att falla offer för killarna? Den autentiska, nästan dokumentära, känslan gör att man engagerar sig starkt i de olika ungdomarnas öde. Regimässigt är det på många vis enastående och detta måste vara en av van Sants bästa filmer. De långa följningarna, det avslappnade tempot, hoppen i tid och rum där vissa scener skildras 3-4 gånger ur olika perspektiv, avsaknaden av soundtrack och de vackra bilderna som ofta känns nästan objektivt betraktande gör detta till en ruskigt bra film. Det känns som om man sakta svävar genom skolans korridorer och bilderna skapar en nästan poetisk stämning. Filmen griper tag i en och lämnar en fylld av tankar och funderingar. Måste ses!

Betyg: 5
Genre: Drama
Regi: Gus Van Sant

Hajen (1975)

Den lilla amerikanska kuststaden får oväntat och oönskat besök av en stor människoätande haj i Steven Spielbergs klassiska sjuttiotalsskräckfilm. Sheriffen (Roy Scheider) slits mellan pressen från ortens turismnäring och bättre vetande och får också hjälp i jakten på haj av marinbiologen spelad av Richard Dreyfuss och den råbarkade fiskaren i Robert Shaws skepnad.

Detta är och förblir en av tidernas mest klassiska filmer med en fantastiskt musikaliskt tema av John Williams som är lika starkt förknippat med filmen nu som då. Jag kommer ihåg att jag såg den här filmen som rätt liten knådd och att jag efter detta hade en sjuhelsikes respekt för vatten då man var ute på älven med ekan. Scenerna då hajen plockar tjejen i inledningen samt kalasar på pojken Kintner på sin badmadrass är obehagliga än idag. Att själva hajen ser rätt mekanisk ut spelar i sammanhanget ingen större roll då spänningen så skickligt byggs upp och scenerna är så snyggt klippta med skådespelare som är så klippt och skurna för rollerna. Flera har inte spelat med i någonting vare sig före eller efter Hajen och att använda sig av ”riktigt folk” är i detta sammanhang ett smart drag för att förstärka det otäcka och den snudd på dokumentära känslan. Tänker exempelvis på konfrontationen mellan Scheider och mamman vars barn fallit offer för hajen efter att scheriffen negligerat de varningar som givits. Mästerlig film som verkligen håller måttet trots alla år som gått och alla mer eller mindre bedrövliga uppföljare som dykt upp sedan dess.

Betyg: 5

Serial Mom (1994)

Beverly R Sutphin (Kathleen Turner) lever ett idylliskt liv tillsammans med sin familj i Bostons övre medelklasskvarter. När övriga börjar misstänka att något står galet till hos den präktiga hemmafrun är det redan försent. För den som gör henne eller någon annan i familjen en oförrätt får betala med sitt liv. Det kan räcka med att knycka en parkeringsplats från henne, kritisera sonens filmsmak eller vägra sopsortera…

Det här är antagligen John Waters mest folkliga film utan att han för den skull göra avkall på sin underbara bisarra och karaktäristiska stil. I vanlig ordning är ensemblen en salig blandning och Turner får här sällskap av bland annat Sam Waterston, Ricki Lake, Matthew Lillard, Traci Lords, Suzanne Somers (som parodierar sig själv) och Patricia Hearst (Tidningsmiljardären Randolph Hearsts dotterdotter som kidnappades, hjärntvättades och på grund av Stockholmssyndromet gick med i terrorgruppen Symbionese Liberation Army – på riktigt alltså!). Jag har nog hunnit se den här filmen tio gånger och den är lika hysteriskt rolig varje gång i sin originalitet. Filmen är full av små detaljer och referenser till olika populärkulturella fenomen samtidigt som Kathleen Turner gör sitt livs roll där hon ena stunden sorterar sopor eller gräddar pannkakor och nästa telefonterroriserar grannfrun eller står gömd i en garderob för att med en sax hugga ihjäl en av makens jobbiga patienter. Det är nästan omöjligt att välja ut en eller flera favoritscener, men mot slutet kan vi i alla fall bevittna en av filmhistoriens skönaste rättegångsscener. Vågar mig nog på att utse detta till min absoluta favoritkomedi genom tiderna och har du nte sett den… gör det!

Betyg: 5

Die Hard (1988)

Finns det någon större actionklassiker än Die Hard? Bruce Willis är polismannen Officer John McClane som alltid lyckas befinna sig på rätt(?) plats vid rätt tillfälle för att avstyra diverse terrorhot. I den här första filmen tar terrorister över skyskrapan där hans frus företag håller julfest. Där diverse insatsstyrkor går bet, tar McClane vid och avverkar elakingar på löpande band.

Jag kommer ihåg när jag var en liten filmnörd back in the 80’s och hade läst om den kommande storfilmen om tyska terrorister och skulle skrävla om mina filmkunskaper för kompisar och uttalade det tyskt (”de hårda”). Pinsamt! Nåja, jag älskade den här filmen då och gör det än idag. Willis som på senare tid verkar välja filmer med arslet (med några undantag) kommer helt till sin rätt här som den wisecrackande flörtige polisen som vägrar vika sig för auktoriteter.  Vem minns inte repliken ”Yippie-ki-yay, motherfucker”? Riktigt snygga actionscener med maffiga explosioner, helikoptrar, skurkar som bara nästan dör och krossat glas i överflöd (”Schieß auf das fenster. Shoot the glass!”). Allt som kom att bli stilbildande och kopierat till leda. Alan Rickman är suverän som skurken och hjälper till att balansera upp det hela till en lyckad blandning av spänning och komik.

Betyg: 5
Genre: Action
Regi: John McTiernan

Jindabyne (2006)

När de fyra vännerna på en fisketur långt inne i den australiensiska vildmarken finner kroppen av en mördad ung aborigin kvinna, bestämmer de sig för att knyta fast hennes ben i ett träd och låta kroppen ligga kvar i floden, medan de under tre dagar fiskar och umgås. När de väl kommer hem till det lilla samhället Jindabyne möts de av oförstående familjemedlemmar och grannar samt blir föremål för en mycket kritisk mediabevakning. I centrum står den sedan innan labila Claire (Laura Linney) som försöker förstå hennes makes (Gabriel Byrne) agerande och samtidigt hantera de ökade rasmotsättningarna.

Det här är en mycket fin film trots att den skildrar en rad mörka sidor hos karaktärerna. Skådespeleriet och de olika sidokaraktärerna kompletterar det gripande manuset och vackra fotot. Själva mordet väljer man att inte fördjupa sig nämnvärt även om mördaren hela tiden finns med i bilden. Istället väljer man att fokusera på moralfrågorna och de processer som startar i samhället och de konsekvenser det får för de inblandade. Stundtals rått och naket, men samtidigt subtilt berättat med en lågmäldhet som lyckas gripa tag i en ordentligt. Tvekade först, men väljer ändå att ge filmen en femma i betyg bland annat på grund av relationsskildringarna, fotot och filmens slut.

Betyg: 5