Transformers: Dark of the Moon (2011)

Hur länge trodde du att det skulle vara frid och fröjd vad gäller plåtgubbar som förstör städer, som du och jag käkar isglass denna varma sommar? I den tredje Transformersfilmen står det klart att de onda Decepticons inte alls bara varit ute efter våra gulliga Autobots – de vill ha vår planet och det som står i deras väg är vi människor (eller insekter som de kallar oss). Historien tar denna gång sin början på femtiotalet då rymdkapplöpningen, enligt filmmakarna, i själva verket handlade om att ta sig till månen och det där kraschade rymdskeppet med teknologi som kan förflytta och förgöra världar.

Just inledningen, som skildrar månlandningen och det politiska spelet för att mörklägga de sanna skälen till rymdresan, är bland det starkaste delarna i filmen. Det är ett snyggt montage av gamla och nya filmklipp, skickligt digitalt sammansvetsat på sant Michael Bay-manér. Shia LaBeouf, Josh Duhamel, John Turturro, Tyrese Gibson med flera är tillbaka i sina gamla roller – vem skulle inte hora för de gagerna?! Megan Fox hade visst annat på gång och kunde inte delta och ersätts av en annan läpplutande bimbo i form av Rosie Huntington-Whiteley som gör sitt bästa för att kråma sig för kameran. Nu är det väl snarare filmmakarna man ska hacka på än hon, men ändå… Andra nykomlingar är smörige Patrick Dempsey,hysteriskt rolige Ken Jeong, bisarra John Malkovich och en kallhamrad Frances McDormand. De två senare bidrar givetvis med viss tyngd till en glättig produktion som denna. McDormand äger i vanlig ordning alla de scener hon är med i, trots den subbiga rollen hon fått. Jag har varit skeptisk till 3D-tekniken sen den dök upp på nytt, men här tycker jag ändå att det fungerar. Tillsammans med Avatar är detta en film som gör sig i formatet och även om man ännu saknar en del av den ursprungliga charmen från Transformers 1 så har trean mer att erbjuda än den halvtaskiga mellanfilmen. Plåtskramlandet blir lite tröttsamt mot slutet då slutstriden banne mig aldrig vill ta slut. Jag tappar helt koll på vilken robot som är vem och lutar mig tillbaka för att njuta av skön tokaction. Helt klart en film att avnjuta på bioduken och Paramount kommer med största sannolikhet ge oss en fyra om två år, för än funkar konceptet.

Betyg: 3
Genre: Scifi
Regi: Michael Bay

Super 8 (2011)

Det är slutet på 1970-talet i en sömnig liten fattig amerikansk småstad. Ett kompisgäng, som kanske inte tillhör skolans mest hippa kretsar, roar sig med att spela in en zombiefilm och under en nattagning bevittnar de en enorm tågkrasch där skolans no-lärare kör rätt in i ett militärt godståg. Kidsen undkommer med blotta förskräckelsen, men kommer undan gör även något som transporterades längs järnvägen och snart försvinner den ena efter den andra ur ortsbefolkningen…

Ibland ser man en film där man efteråt har svårt att bestämma sig för vad man egentligen tyckte. Lika bra att börja sortera… På den positiva sidan hittar vi bland annat själva hantverket då det är snyggt berättat och vackert foto. Barnskådisarna (Joel Courtney, Elle Fanning, Riley Griffiths, Ryan Lee mfl) är förvånansvärt bra och första halvan av filmen är riktigt spännande INNAN man vet vad det är som smyger i buskarna. Tågkraschen måste också nämnas som i hög grad spektakulär och man nästan duckar i biosätet. Fokuserar vi på det mer tvivelaktiga så är det rätt simpel intrig och vilket barn som helst skulle hänga med i de här svängarna (även om det kanske är lite läskigt mellanåt). Slutet är dock filmens absolut svagaste punkt då det blir både fånigt rent visuellt/tekniskt men även smetigt sockersött med försenat föräldraansvar som blommar ut i all sin prakt(?). Dessvärre har man sett det mesta förr men Spielberg som producerar och Abrams som regisserat kan onekligen sina saker. Med viss tvekan blir betyget rätt högt och det som räddar är den charmiga sidostoryn med ungarnas egna filmskapande, vilket också en drös blockmongon missade i eftertexten då de maniskt rusade ut ur biografen som om någon spridit ut anthrax mellan stolraderna.

Betyg: 4
Genre: Scifi
Regi: JJ Abrams

X-Men: First Class (2011)

Efter de tre första X-Menfilmerna började man rota i det förflutna och den senaste mutantfilmen får vi se hur allt började någon gång på fyrtiotalet. Charles Xavier (James McAvoy) med sin överklassbakgrund och nobla ideal möter judiske koncentrationslägeröverlevaren Erik Lensherr (Michael Fassbender) vars person starkt präglas av hat och hämndbegär. När det kalla kriget mellan öst och väst var som kallast möts de två, för att gemensamt sätta stopp för den onda mutant (Kevin Bacon) som nu hotar såväl världsfred som hela mänskligheten.

Den första filmen var grym och sedan har jag väl alltid gillat dessa Marvelfilmatiseringar även om kvaliteten skiftat något. När man nu gjort en prequel med våra favoritmutanter så har man ansträngt sig för att hitta bra, rätt creddiga, unga skådisar. Jennifer Lawrence är unga Mystique, Nicholas Hoult en blyg Beast, January Jones en sval Bondbrudsliknande Emma Frost och relativa nykomlingen Caleb Landry Jones spelar den osannolika Banshee. Rose Byrne kommer som ickemutant in som en kontrast bland de spektakulära personligheterna. Bland de mutanter vi kunde klarat oss utan är Jason Flemyng som fånig röd djävul och Zoë Kravitz som någon slags trollslända. Filmen i sig är inte dålig, men tyvärr blir den lite långtråkig. Fördjupningen och personskildringarna blir inte tillräckligt djuplodande då man vill ha med för mycket och för många. Det som lyfter är några av karaktärernas charm samt ens egen nyfikenhet att se och följa hur allt startade, samt vad som till slut leder till att Professor X och Magneto blir varandras nemesis. Snyggt förpackat, men dessvärre utan speciellt mycket hjärta. Lite rolig är dock twisten där vi ges tillfälle att följa en del av vår 1900-talshistoria, fast med inslag av muterade ungdomar. Mitt största misstag var att skruva upp de egna förväntningarna så pass mycket innan.
Missa inte de sekundkorta glimtarna med Wolverine (Hugh Jackman) och vuxna Mystique (Rebecca Romijn).

Betyg: 3
Genre: Scifi
Regi: Matthew Vaughn

Baksmällan Del II (2011)

Gänget är tillbaka och när Stu (Ed Helms) snart ska gå nedför altargången drar det ihop sig till svensexa igen. Denna gång är det inte Vegas utan Thailand som är skådeplatsen och precis som sist tar det ett tag att lista ut vad som egentligen hänt då minnesluckorna är avsevärda och såväl kriminella som djur åter är involverat.

Det är absolut inget större fel på denna uppföljare till 2009 års stora komedifenomen. Problemet är att man inte varit kreativ nog utan man efterapar och gör en slags karbonkopia av ettan förlagd i ny miljö och möjligen med ännu mer frekvent användande av ordet fuck. Det lilla extra saknas men visst fanken är det roligt på ett rätt grabbflabbigt och osofistikerat sätt. Kemin finns onekligen mellan Bradley Cooper, Zach Galifianakis och Helms och där är väl antagligen hälften vunnet. Underbara Ken Jeong repriserar sin galna roll från sist medan begåvade Paul Giamatti får en mindre tacksam uppgift i en liten biroll. Mest oväntat är nog då självaste Mike Tyson framför en låt av Björn och Benny. Man planerar redan för trean, men jag hoppas att man då hittar på något aningen mer innovativt att presentera.

Betyg: 3
Genre: Komedi
Regi: Todd Phillips

World Invasion: Battle Los Angeles (2011)

Det man först trodde var meteorer med beräknade nedslagsplatser i hav utanför några större världsstäder, visar sig vara något helt annat. Ur vattnet kommer maskiner och utomjordiska krigare som skoningslöst försöker utplåna varje människa i sikte. I filmen får vi följa ett militärt förband i Kalifornien som ännu chockade av det inträffade, gör sitt yttersta för att försvara civila, stoppa invasionen och helst också själva överleva dagen.

Aaron Eckhart spelar marinsoldaten som leder sin trupp mot den okända invasionsarmén och genom mod, list och våld hittar svagheter hos den först så till synes oövervinnerliga fienden. Andra soldater spelas av exempelvis Ramon Rodriguez och Michelle Rodriguez medan ofta anlitade Michael Peña dyker upp som civilist. Jag måste erkänna att jag i regel har svårt för krigsfilmer och här är det definitivt det som med råge kör över science fiction-elementen. Det smäller och skjuts och den ene efter den andre stryker med i kulregnet – precis som det brukar vara i klassiska krigsfilmer (och krig så klart). Man ges inga vidare förklaringar till vad utomjordingarnas syfte egentligen är eller vilka de är, utan allt fokus ligger på en liten grupp stridande människor. Resultatet är en ibland småspännande film som är bäst då invasionen väl startar och man är som mest nyfiken vart det ska bära hän. En odyssé i skrik, skrän, ammunition, explosioner och den lilla människans oändliga kraft att göra gott – och storartat. Mer säger jag inte, men kom igen då du sett den. Lite fånigt blir det…

Betyg: 2
Genre: Scifi
Regi: Jonathan Liebesman

The Adjustment Bureau (2011)

En ung framgångsrik politiker (Matt Damon) förlorar ett viktigt val, men råkar på herrtoaletten springa in i en spontan balettdansös (Emily Blunt) och med ens slår det gnistor om de två. Men ödet vill inte att de ska bli tillsammans och med ödet i detta fall innebär det en slags hatt- och kostymklädda herrar – ett slags livets övervakare som träder in vid behov och ser till att vi människor inte ställer till det på tok för mycket. Fast besluten att lura ödet försöker Damon i år att återfinna den ifråntagna kärleken.

Visst är det ett rätt udda upplägg och någonstans ska man väl ha ett pluspoäng för originalitet, men samtidigt är det så obota fånigt att man tar sig för pannan. Lite grann känns det som en episod i någon smörig amerikansk 90-tals TV-serie, en sådan där som går på TV3 mitt i natten men som ändå gavs några säsonger. Både den tramsiga handlingen och musiken för tankarna dit och varför ska ödets väktare se ut som FBI-agenter från 60-talet? För att matcha filmens titel? Att de två huvudrollsinnehavarna bjuder till så där lagom och att man tar in veteranen Terence Stamp som hardass-agent mot slutet räcker inte för att rädda soppiga pekoral av den här kalibern.

Betyg: 2
Genre: Scifi
Regi: George Nolfi

Defendor (2009)

Den ensamme Arthur (Woody Harrelson) är fast beslutsam att städa upp bland brottsligheten i den kalla och mörka staden. Iklädd sin egentillverkade dräkt tar han sig an rollen som den brottsbekämpande superhjälten Defendor. Det han saknar är superkrafter och ska sanningen fram så saknas det även en del vad gäller förstånd. Under sina nattliga raider lär han känna den söta unga prostituerade Kat (Kat Dennings) och för att hjälpa henne utvecklas en blodig strid mellan honom och stadens mer ljusskygga element, med den korrumperade polisen Dooney (Elias Koteas) i spetsen.

Det jag först trodde skulle bli en flamsig komedi visar sig istället vara ett tragikomiskt drama om galenskap, mod och ideal. Den mörka tonen löper genom hela filmen och Harrelson får här visa upp en annan sida av sitt skådespeleri än det vi är vana att se. Hans rolltolkning av den förståndshandikappade Arthur är gripande och höjer tillsammans med Koteas och Dennings filmens värde och också dess omdöme. Det är tänkvärt och sorgligt samtidigt som det stundtals är riktigt brutalt och också riktigt fint. En film som får en att reflektera och tänka även då eftertexterna rullat klart.

Betyg: 4
Genre: Drama
Regi: Peter Stebbings

Wallander – Blodsband (2006)

Ett blodigt mord på en kvinna leder Ystadpolisen, med Kurt och Linda Wallander i spetsen, till ett kollektiv där en av Lindas gamla pojkvänner är en av de huvudmisstänkta.

En hygglig Wallanderrulle där Johanna Sällström får chans att lysa lite extra och visa mer av sin begåvning. Tycker nog ändå den hör till de tristare i serien.

Betyg: 2
Genre: Thriller
Regi: Stephan Apelgren

The Flintstones (1994)

Efter ett otal år som tecknade tar här familjen Flinta steget till the big screen och dessutom kliver man ur animationen för att här spelas av riktiga skådisar. Ett missöde leder till att Fred (John Goodman) blir chef på företaget vilket inte bara visar sig vara en katastrof för Slate & Company, men även för relationen med bästisen Barney (Rick Moranis). När dessutom det skumma paret Cliff och Miss Stone (Kyle MacLachlan och Halle Berry) dyker upp på kontoret är det bäddat för trubbel.

Visst är det kul att se hur man omvandlar tecknade miljöer och karaktärer till ”verklighet” och man skrattar lite åt några fyndigheter. Men på det stora hela är det vansinnigt plastigt, tramsigt och lite för barnsligt för en vuxen publik. Bäst är den slående likhet skådespelarna (ovanstående samt Elizabeth Perkins, Rosie O’Donnell, Elizabeth Taylor mfl) med hjälp av smink och kostym uppnått med de tecknade förlagorna.

Betyg: 1
Genre: Familj
Regi: Brian Levant

Kick-Ass (2010)

Kan vem som helst bli superhjälte? Den taniga outsidern Dave Lizewski (Aaron Johnson) tillverkar sin egen dräkt och utan vare sig några superkrafter eller vidare kampsportstalanger, ger han sig ut för att bekämpa brottslighet som den obeveklige Kick-Ass. Kort därpå filmas han under ett sanslöst slagsmål och klippet sprids snabbt på Youtube med hjältestatus följd. I en annan del av staden tränas den unga Mindy/Hit-Girl (Chloe Moretz) av sin far (Nicolas Cage) för att ta hämnd på den skrupellösa gangstern Dámico (Mark Strong), vars son (Christopher Mintz-Plasse) snart går i sin fars fotspår – även han i trikåer.

Kick-Ass blir för superhjältegenren lite grann vad Scream innbar för skräckfilmsgenren. Man anammar och parodierar kärleksfullt olika element från diverse tidigare filmer vilka sätts samman till något helt nytt och fräscht. Bara en sådan sak som att rippa den klassiska Spider-Manrepliken och anpassa den till en kille utan superkrafter: ”With no power comes no responsibility…” Det lite fascistoida i filmens vigilante-tema ursäktas och förmildras just i och med att det är en superhjältefilm där man kan stretcha gränserna lite extra. Detta möjliggör också det ultravåld som man här faktiskt bara sitter och njuter av. Grymt snygga actionscener där den ettriga Hit-Girl spöar en smärre armé av bad guys samtidigt som blandningen av grymma och komiska karaktärer är en fröjd att bevittna. Till och med den annars så obehagliga Cage gör bra ifrån sig här och andra som återfinns i rollistan är bland annat Clark Duke, Lyndsy Fonseca, Jason Flemyng och Yancy Butler.

Betyg: 5
Genre: Action
Regi: Matthew Vaughn

Red (2008)

Avery Ludlow (Brian Cox) lever ett stilla liv där hans närmsta vän är den trogna gamla hunden Red. När han en dag sitter och fiskar med sin hund intill sig, börjar ett gäng tonårskillar trakassera och hota honom vilket leder till att de oprovocerat skjuter Red. När pojkarna senare förnekar det inträffade och backas upp av osympatiska föräldrar, trappas sakta våldet upp i det lilla samhället. Avery vill ha ett erkännande och en ursäkt…

Handlingen i sig kanske inte är den starkaste men skådespeleriet imponerar desto mer. Brian Cox gör rollen som Ludlow på ett brilliant återhållsamt och värdigt sätt, medan Tom Sizemore (nästan oigenkännlig efter allt missbruk) gör en utomordentlig äckelroll. Robert Englund får chans att visa att han duger till mer än skräckfilmer samtidigt som vi får återstifta bekantskap med duktiga Amanda Plummer och Kyle Gallner. Det moraliska dilemmat och skuldfrågan står i centrum och överskuggas bara delvis mot slutet av lite för bisarra familjeförhållanden.

Betyg: 4
Genre: Thriller
Regi: Trygve Allister Diesen Regi: Lucky McKee

En nymfomans bekännelser (2008)

I den här spanska filmen får vi möta den unga nymfomanen Valére (Belén Fabra) som tycks ha sex som enda lycka i livet. Hennes hämningslösa beteende skildrar hon i sin dagbok. När hon en dag faktiskt blir kär vet hon inte riktigt hur han ska agera och förnuft och lust kolliderar då behovet av kärlekslös sex hela tiden finns där.

Det är svårt att veta vad syftet med filmen är. Vill man skildra en nymfomans kamp med sitt inre och sina begär eller vill man göra ett småporrig erotiskt drama? Det är svårt att veta just på grund av att man egentligen misslyckas med båda. Man försöker lyfta fram Valéres känslor men det mesta drunknar i sexet och det blir tyvärr lite för ytligt, förutsägbart och tunnt.

Betyg: 2
Genre: Drama
Regi: Christian Molina