Magnus filmblogg

Oskar (Kåre Hedebrant) är en mobbad tolvåring som någon gång på 1970-talet växer upp i en typisk Stockholmsförort. Ute på gården möter han en blek lite underlig tjej, Eli (Lina Leandersson), som precis flyttat in i grannlägenheten tillsammans med en äldre man (Per Ragnar). I samma veva sker en rad brutala mord i trakterna där offren påträffas upphängda och tömda på blod.

Den här vampyrfilmen av Tomas Alfredson, baserad på en roman av John Ajvide Lindqvist, har väckt uppmärksamhet såväl nationellt som ute i världen och den amerikanska remaken är snart på vita duken. Jag gillar filmen skarpt och dess mörka stämning som genomsyrar hela filmen. Det är väldigt snyggt filmat och det känns verkligen som att man rest bak i tiden. Barnskådisarna är inte världens bästa men med god regi kommer de undan med äran definitivt i behåll. Handlingen är enkel men atmosfären och detaljrikedomen får filmen att växa. Stundtals riktigt obehagligt och stundtals väldigt sorgligt och finstämt. Inte minst kvarterskrogsgänget (Ika Nord, Peter Carlberg; Höök mfl) porträtteras rätt ömsint och även om det hela ska utspela sig i Blackeberg är lustigt nog det mesta inspelat uppe i Luleå.

Betyg: 4

Ett litet lokaltv-team, bestående av reporter och kameraman, ska en natt dokumentera livet på en brandstation i Barcelona. När manskapet svarar på ett larm rörande en inlåst kvinna i en lägenhet anar de inte att de snart tillsammans med de i hyreshuset boende ska dras in i kamp på liv och död när en mystisk smitta på något vis fått fäste i huset.

Kameramannen filmar allt som sker och hela filmen upplevs genom teamets kamera. Ett koncept vi idag känner väl igen från exempelvis The Blair Witch Project och Cloverfield. Karaktärerna känns verkligen autentiska och det finns ingen uttalad god eller ond, vilket ytterligare förstärker realismen. Utan att avslöja alltför mycket kan jag väl ändå säga att det liknar en zombiefilm, men bra mycket bättre än de flesta i den slitna genren. Den skakiga handkameran och reporterns skräckfyllda rapportering skapar en mycket obehaglig klaustrofobisk stämning där man sitter mer eller mindre på nålar under de 75 minuter filmen utspelar sig på. Det blev sedan en uppföljare och även en amerikansk remake med titeln Quarantine.

Betyg: 4

I Whatever Works möter vi den vresiga gamla tjurgubben (Larry David) som mer eller mindre blir uppraggad och förförd av en tonårig naiv och annars rätt lättpåverkad ung tjej. Den ständige pessimisten spyr inte längre sarkasmer i kring sig på samma sätt och kärleken får honom att mjukna samtidigt som hennes självkänsla ökar i takt med självkännedomen. När hennes strikta och religiösa föräldrar efter en tid hittar henne I New York boende hos den äldre mannen låter inte reaktionen vänta på sig.

De senaste åren har Woody Allens filmer kommit och gått lite utan att speciellt många brytt sig. Med den här filmen gör han lite av en comeback till den gamla Allen samtidigt som miljön på nytt är New York. Larry David är störtskön som Allens alter ego och lyfter filmen med sin mycket speciella skådespelarstil eller om det snarare ska kallas attityd. Visst är det lite gubbsjukt med sextioplussaren som blir ihop med en tonåring, speciellt då vår käre regissör själv hade ihop det med sin styvdotter för inte så länge sedan. Samtidigt är budskapet underbart härligt… Whatever works! Det som funkar och skänker lycka till båda ska man väl inte tacka nej till, oavsett om det är att lämna det pryda livet och leva ett konstnärsliv i ett trekantsförhållande eller om det är en homosexuell relation eller om det är att under en period leva ihop med någon fyrtio år äldre. Dialogen och inte minst Davids monologer är fantastiska och ändå inte svåra. Däremot helt galet roliga! Det här är en film som jag tror de flesta skulle kunna ta till sig och älska. Och vilka skådisar sedan? Evan Rachel Wood (The Wrestler) är duktig som naiv tonåring men hennes föräldrar spelade av Patricia Clarkson (Alla kungens män) och Ed Begley Jr (Pineapple Express) är enastående.

Betyg: 4

För många hundra år sedan raserades alla städer och samhällen och än idag breder förruttnelsens hav ut sig alltmer. Giftiga sporer frodas i den växtlighet som återstår och gör luften omöjlig att andas. Endast ett fåtal mindre kolonier återstår och människan är en utrotningshotad art där istället jättelika insekter fått ett allt större fotfäste. I den idylliska Vindarnas dal lever prinsessan Nausicaä som till skillnad från många andra tror på en samexistens mellan olika stammar av människor men även mellan människa och insekt. Krigiska trupper visar sig dock utgöra ett större hot mot kolonin än det annalkande miljöhotet.

Det här ska visst vara Hayao Miyazakis första animerade långfilm och det är verkligen en enastående debut. Miljöerna är hejdlöst vackra och även om intrigen är nog så komplex, är det en fröjd att bara luta sig tillbaka och insupa atmosfären och händelseförloppet i filmen. Även om de surrealistiska fantasivärldarna inte liknar vår värld, är det ändå en spark i arslet på konsumtionssamhället och det sätt vi skövlar och suger ur miljön. Soundtracket är rätt skönt om man står ut med rätt intensiv elektronisk 80-talsmusik. Det är inte för ro skull Miyazaki kallas animationens mästare då det är väldigt snyggt gjort och det är svårt att tro att filmen har 25 år på nacken. Extra heder ska han ha för att ha skapat en så stark kvinnlig hjältekaraktär, vilket man i animationskretsar har svårare för i väst.

Betyg: 4

Jamie och Ste är två killar i sextonårsåldern som bor i ett av Londons mindre fashionable områden. Jamie bor med sin, i alla fall på ytan, hårda mamma som jobbar på en kvarterspub och har svårt få ordning på sitt eget känslo- och kärleksliv. Jamie är inte speciellt populär och bryr sig inte om att spela macho eller någon han inte är inför de andra killarna. Ste är poppiskillen som gråter i smyg då hans liv, förutom skola och träning, mestadels består av att passa upp på sin taskiga storebrorsa och brutale pappa som båda misshandlar Ste såväl psykiskt som fysiskt. När det blir för tufft hemma får Ste komma över till Jamie som bor vägg i vägg och sova skavfötters med honom. Där vågar de äntligen visa för varandra vad de egentligen känner och vi får följa hur det går för killarna som vill, men inte riktigt vågar komma ut med sin sexualitet.

Detta är en supergullig film som känns så där härligt äkta och genuin. Det är en bra skildring av såväl pojkarnas komma-ut-process, men man har även träffsäkert skildrat livet i en betongförort där jargongen i mångt och mycket är rå, men hjärtlig. Trots några år på nacken känns filmen väldigt aktuell och välbevarad och samtliga skådisar känns som plockade från ghettot, dvs äkta. Den enerverande granntjejen på glid som med hjälp av Mama Cass försöker drömma sig bort är sorgligt fin som sidostory. Såg det här dramat på filmfestival då den var sprillans ny och gillade den faktiskt lika mycket nu tretton år senare.

Betyg: 4

Efter att under två perioder ha stridit i Irak, kommer den dekorerade sergeanten Brandon King (Ryan Phillippe) hem till den lilla sömniga hemstaden i Texas. Plågad av minnena från striderna och kamraters bortgångar försöker han börja ett nytt liv där hemma. Hans vänner Steve (Channing Tatum) och Tommy (Joseph Gordon-Levitt) har också varit med i Irak och även de lider på olika sätt av sviterna efter kriget. Allt rasar samman då King blir beordrad att på nytt bege sig till Mellanöstern (Stop-Loss är en amerikansk militär term som innebär en icke frivillig förlängning av en soldats militärtjänstgöring). King vill på inga villkor tillbaka till den plats där han upplevt så mycket död och olycka. Det blir en kamp med pliktkänsla och övertygelse samtidigt som hans val kan komma att påverka resterande del av hans liv – oavsett vad han väljer.

Det är idag inte så ofta man ser amerikanska filmer ur krigsveteraners perspektiv och frågan är hur dessa sargade människor uppmärksammas på hemmaplan efter att ha offrat så mycket för sitt land… eller i alla fall för dess ledare. Filmen beskriver hur även den starkaste kommer hem och lider av svår posttraumatisk stress och hur de på några månader genomgår stora personlighetsförändringar. Regissören Kimberly Pierce som tidigare gjort den otroligt gripande Boys Don’t Cry, lyckas inte fullt lika bra här, men det är onekligen en oerhört stark och gripande film. Till och med den annars rätt mediokra Tatum presterar bra även om duktige Phillippe så klart är strået vassare. Den som stjäl alla scener han är med i är dock Gordon-Levitt vars sorgliga gestalt dröjer sig kvar långt efter filmen tagit slut.

Betyg: 4

Zach (Trevor Wright) drömmer om att gå konstskola, men istället tvingas han hjälpa till med att ta hand om sin ansvarslösa syster (Tina Holmes; Half Nelson) och hennes barn i ett av stadens mindre flotta kvarter.  Hans bästa kompis Gabe kommer från andra sidan stan och de älskar att surfa och umgås ihop och med andra vänner. När Gabe är bortrest öppnar istället hans nyligen hemkomna storebrorsa Shaun (Brad Rowe) dörren då Zach en dag knackar på och de börjar tillbringa mer och mer tid ihop. Zach, som har flickvän, kämpar länge emot men attraheras av den stöttande Shaun, som i sin tur fascineras av Zachs talang och osjälviska egenskaper.

Vilken fantastisk liten pärla! Filmen beskriver känsligt och realistiskt inte bara kampen med att erkänna för sig själv att man är homosexuell, utan även hur en ansvarstagande ung man brottas med balansen mellan att ta hand om sin familj och förverkliga sina egna drömmar. Kemin mellan Wright och Rowe är riktigt bra och samtidigt är det skönt att se så ickestereotypa skildringar av bögar på film. Hollywood har ju med åren valt att slänga in ett homo i nästan varenda produktion, men det skulle vara intressant med en studie som visade vilken typ av funktion de fyller och hur de porträtteras. Vacker och finstämd – En riktig feelgoodfilm som varmt rekommenderas!

Betyg: 4

Ett gäng små gröna utomjordingar med vassa tänder landar på taket till familjen Pearsons sommarhus och när barnen upptäcker att jorden står inför hot om invasion får de ta saken i egna händer. Utomjordingarnas hjärnkontrollmaskiner biter nämligen inte på ungar och genom list hoppas de kunna stoppa besökarnas framfart.

Det här är en sådan fantastiskt rolig familjefilm, som man själv hade önskat fanns då man var yngre. Det är lättsamt, skojigt med ett högt tempo utan att för den skull bli hysteriskt. Charmiga kids och ännu sötare utomjordingar. Rätt befriat från smetiga moralkakor, men ändå finns där budskapet om värdet av familjesammanhållning och samarbete. Även om det är rätt barnsligt lät jag mig underhållas rejält av effekter och humor. Bäst var nog scenen där Doris Roberts (farmor i Alla älskar Raymond) styrs i ett hisnande kungfuinspirerat slagsmål med hjälp av fjärrkontroll. Detta är den typ av film som jag tror ungar vill se.

Betyg: 4

Laura (Belén Rueda) har tillsammans med sin man köpt det gamla barnhemmet där hon själv en gång bodde som föräldralös. Hon drömmer om att öppna upp det på nytt och göra det till ett bra hem för funktionshindrade barn. Med flyttar också deras sjuåriga adoptivson Simón som i huset får osynliga vänner(?), vilket med tiden alltmer förbryllar föräldrarna. Det hela eskalerar och får katastrofala följder mitt under hemmets öppningsceremoni…

Regissören Guillermo del Toro (The Devil’s Backbone, Hellboy, Blade II, Pans labyrint mfl) blev visst mäkta fascinerad av spanska kollegan Juan Antonio Bayonas film och beslöt ta honom och Barnhemmet under sina skyddande vingar. Jag kan förstå varför då denna film, precis som många av del Toros, rent visuellt är magnifik samt att stämningarna är minst lika viktiga som handlingen. Att detta skulle vara det hemskaste som skådats på år och dag, kan jag inte relatera till alls. Obehagskänslor infann sig, men så läskig var den väl ändå inte? Detta faktum gjorde inte mig någonting utan det finns ett djup och en styrka i filmen som vida överträffar behovet av skrämselhicka. Det är gripande och engagerande samtidigt som de rätt realistiska karaktärerna vävs samman med en nästan sagolik atmosfär och stämning. Oavsett om man nu blir livrädd eller ej av Barnhemmet, så måste jag ändå ge en eloge till filmmakaren som visar att en rysare inte nödvändigtvis måste innehålla hinkvis med låtsasblod. Muy bien!

Betyg: 4

Erik (Jonas Rimeika) återvänder till det lilla värmländska samhället för att hitta sin försvunna syster ”Smala Sussie” (Tuva Novotny). Det blir en hysterisk jakt på sanningen bland osannolika värmländska drogkungar och smågangsters blandat med allmänt sköna karaktärer som Kjell Bergqvist som byns ände och tvångskommenderade polis, sömnige pappan i form av Bengt ”Tjipp nu blir det Goliat” Alsterlind, Lena Dahlman som extraknäckande videobutikstant och sköna Gudrun med fönen i underbara Lotta Teljes gestalt. Erik får under resan alltmer inse att saker inte längre är desamma som när han lämnade orten – inte heller syrran.

Bäst och värst är dock den oefterlikbara Pölsa, spelad av Björn Starrin, vars uppenbarelse i tajta kalsonger och inspirerad av A Clockwork Orange med hatt och kajal kring ögonen, ser lika bisarr ut som han agerar. Det är så härligt skruvat och bisarrt, men ändå finns det typiskt värmländska där som bara är lite mer uppskruvat på vissa sätt. Pulp Fiction på värmländska ska någon ha sagt. Tempot är högt och till skillnad från många andra svenska produktioner infinner sig inte några svackor utan det är nonstop action och humor. Detta tack vare ett bra manus och snygg regi och klippning. All heder även till den som varit ansvarig för castingen för skönare ensemble har väl sällan skådats? Kameleonten Novotny visar också att hon kan prata värmländska, medan det svagaste kortet faktiskt är Michael Nyqvist vars rollprestation blir mest töntig och tråkig. Otroligt varm film gjord av Ulf Malmros med massor av kärlek och utan fläskig budget, men vad sa egentligen Banarne över sin indirekta medverkan?!?

Betyg: 4

När den kände hjärtsjuke dirigenten (Michael Nyqvist) drar sig tillbaka uppe i sin norrländska barndomsby och börjar träna kyrkokören på oortodoxt vis, blir reaktionen stark. Dels innebär sammanhållningen och framgångarna för kören enormt för dess medlemmar, men runt dem har vissa andra svårt att acceptera den kraft som kören frigör.

Det är så klart intressant att se hur man skildrar mina hemtrakter (filmen delvis inspelad i min lilla hemby Södra Prästholm uppe i Norrbotten) och i mångt och mycket gör man bygden rättvisa med det vackra landskapet. Man känner också igen delar av det som är mindre smickrande med kvinnoförtryckare och skenhelig kyrklighet som är av mer ondo än godo. Detta finns så klart överallt men det i detta sammanhang blir det riktigt trovärdigt. Av någon anledning har jag inte sett den här moderna klassikern förrän nu och jag hade tyvärr alldeles för höga förväntningar och den levde väl inte riktigt upp till dessa. Men visst blir man berörd och inte minst scenen där Helen Sjöholm träder fram ur sitt skal och sjunger filmens titelspår är oerhört stark. Bra insatser av Frida Hallgren, Lennart Jähkel, Per Moberg, Niklas Falk och alltid lika intensiva Ingela Olsson. Man ska dock inte glömma de mindre kända skådespelarna som gav filmen mycket av dess äkthet. Det är vackert och fint, men faktiskt inte så omvälvande som jag fått Kay Pollaks film beskriven.

Betyg: 4

Thomas (Rhys Wakefield) är en rätt vanlig tonårskille och precis som de allra flesta i den åldern vill man vara så ”normal” som möjligt och inte sticka ut. Det är precis vad hans autistiske storebror Charlie (Luke Ford) gör som iförd bara kalsongerna kan springa gata upp och gata ner i bara kalsonger och nalleöron. Hemma kämpar mamman (Toni Collette) för att hålla samman familjen och göra livet så bra som möjligt för båda sina söner. När hon blir gravid och ordineras lugn och vila, måste Thomas avlasta allt mer där hemma samtidigt som han precis träffat en tjej…

Vilken överraskande bra film! Australiensarna har en förmåga att göra varma gripande filmer med lagom djup utan att för den skull bli för tungsinta. Man skildrar på ett mycket bra vis hur det kan kännas att både älska och hata sin egen bror. En bror som stjäl all uppmärksamhet och ständigt kräver uppoffringar från en. Toni Collette är som vanligt lysande, men även de unga skådespelarna gör fina insatser i detta vackert filmade drama. Den här jordnära skildringen av en helt vanlig medelklassfamilj är sannerligen en pärla och förtjänar större uppmärksamhet än den hittills fått.

Betyg: 4