Magnus filmblogg

Eric (Tom Cavanagh) lever ihop med Sam sedan flera år, men med ett förflutet som spelare i Toronto Maple Leafs och numera sportkommentator, håller han sin homosexuella läggning hemlig från de flesta. Utan förvarning dör Sams syster av en överdos och den elvaåriga Scot behöver ett tillfälligt hem. Motvilligt accepterar Eric att ta in pojken i deras hem och liv och redan det första mötet blir lite av en chock. Scot visar sig vara oerhört feminin och flamboyant i språk, gester och inte minst utstyrsel, vilket Eric tycker är väldigt jobbigt. Frågan är dock vem som kommit längst i att acceptera sig själv och ett mycket speciellt band utvecklas mellan hockeyspelaren och pojken.

Man skämdes själv lite över sin reaktion och personliga resa under filmen då jag först tyckte lite som Eric. Tvätta av ungen sminket och dämpa hans utåtagerande fjolleri. Men precis som karaktären i filmen börjar man mer och mer acceptera pojken och ifrågasätta i vilken grad man verkligen ska få vara sig själv och hur mycket man ska anpassa sig till normalitetsmallen. Det är gulligt och tänkvärt om än lite segt emellanåt. Det kanske också är lite överdrivet sedelärande och uppfostrande, men gillar den trots allt för dess originella handling.

Betyg: 3

Med John Travolta i spetsen tvingar sig en grupp badguys in och kapar ett tunnelbanetåg i New York. Man kräver tio miljoner dollar inom en timme för att inte börja avrätta gisslan. Denzel Washington spelar den rådige trafikledaren som ofrivilligt blir länken mellan kaparna och polisen. När det uppdagas att han är föremål för en mututredning får man bråttom att även utreda hans eventuella inblandning i dramat.

Regissören Tony Scott har tagit sig an och gjort en nyinspelning av den smått klassiska Pelham 1-2-3 kapat från 1974 med bland annat Walter Matthau och Robert Shaw i rollerna. Scott har en förmåga att göra bra och tät action och bildmässigt är det rappt, snyggt och tempo. Historien är dock inte så sofistikerad att den lyckas sticka ut speciellt mycket från mycket annat i samma genre och även om skådisarna är plockad från Hollywoods a-lista blir det ändå inte speciellt mycket mer än en ovanligt proffsig dussinthriller. Washington är visserligen bra som den lite beiga tjänstemannen som degraderats till trafikledare, men Travolta känns som så många andra gånger utklädd till någon han inte riktigt mäktar med att spela. Bättre är i så fall exempelvis John Turturro eller Luis Guzmán i några av de andra större rollerna.

Betyg: 3

Kate (Tina Fey) har hittills valt karriär före familjebildande och när hon nu allt mer kan höra sin biologiska klocka ticka, vill hon inget hellre än att skaffa barn. Som ensamstående kvinna och dessutom med fertilitetsproblem blir det inte lätt. Till slut vänder hon sig till en förmedling av surrogatmödrar. Den tilltänkta mamman till hennes framtida barn visar sig dock vara en ganska skrupelfri och obildad kvinna (Amy Poehler) och kulturkrocken blir rejäl.

Tyvärr hade jag kanske för höga förväntningar på den här filmen. Gillar ju både fantastiska Fey och roliga Saturday Night Live-kollegan Poehler. Det är puttrigt och stundtals riktigt roligt, men nådde inte den nivå som jag hade trott och hoppats på. Jag är dock ganska övertygad om att många kvinnor och mödrar har ett större utbyte av filmen och skrattar säkert än hjärtligare åt de två väldigt olika damerna. Tänker på när jag var och såg Colin Nutleys Heartbreak Hotel med en hoper kvinnor som kved i skrattsalvor medan jag mest tyckte det var plågsamt. De får dessutom bra uppbackning i de andra mer framträdande rollerna; Steve Martin, Sigourney Weaver, Dax Shepard och Greg Kinnear.

Betyg: 3

Efter mänsklighetens mångåriga exploatering av jordens tillgångar börjar här moder jord slå tillbaka. Den globala uppvärmningen leder till tornados, flodvågor, översvämningar och superstormar med extremt kyla som leder till skapandet av en ny istid. Vi får i filmen följa en forskare (Dennis Quaid) vars utskrattade teori blir verklighet, men inte ens han hade kunnat förespå förloppets hastighet. Samtidigt som norra delen av jordens befolkning fryser ihjäl befinner sig hans son (Jake Gyllenhaal) i New York tillsammans med några kamrater. Isolerade på biblioteket gör de sitt bästa för att hålla sig varma och försöker hålla sig vid liv till räddningen förhoppningsvis når fram.

Roland Emmerich är inte känd för att spara på krutet i sina filmer och här har effektmakarna fått jobba hårt för att iscensätta diverse katastrofer. Det är onekligen snyggt gjort även om det idag kommer så mycket liknande scener att man blir snudd på blasé. Handlingen är inte direkt trovärdig och definitivt inte de strapatser huvudrollskaraktärerna företar sig och lyckas överleva. Här handlar det främst om att göra en blockbuster och där använder man miljön som medel, snarare än att man försöker upplysa och utbilda. Det är häftig action och helt klart en underhållande storfilm, men samtidigt störs jag på att medan halva jordens befolkning dör väljer man att ensidigt fokusera på endast en handfull amerikaner.

Betyg: 3

Två FBI-agenter (Julia Ormond och Bill Pullman) kör in på den lilla polisstationen mitt ute i den amerikanska öknen, där polisen härbärgerar de enda tre överlevarna från en fasansfull massaker längs med den relativt öde vägen. En polis med tvivelaktig värdegrund, en missbrukande ung tjej samt en åttaårig flicka vars hela familj fallit offer i massakern är de enda överlevande. När förhören påbörjas läggs pusslet sakta på plats inför oss och allt är inte alltid vad det ser ut att vara.

Det är rått, skitigt och på något vis övertygande trots dess absurditet. Kanske inte så konstigt med tanke på att regissören är Jennifer Lynch (dotter till David Lynch) som här skapat ett mysterium som man visserligen kanske börjar ana svaret på rätt tidigt, men samtidigt blev i alla fall jag så pass nyfiken att jag absolut ville ha det bekräftat. Trots att det egentligen är utstuderat brutalt, slipper vi se speciellt många slabbigheter då det allra mest handlar om psykisk terror. Dock lite för mycket freakshow och för lite djup och förklaring kan jag ändå tycka, men det blir en helt okej och lite udda thriller med ett foto och rollprestationer som är över medel. Roligt att se gamla V-skådisen Michael Ironside i något nytt.

Betyg: 3

Denna tredje brittiska Wallanderfilm börjar med ett trippelmord, där några ungdomar utklädda i 1700-talskläder ute i skogen brutalt mördas. Wallanders kollega sedan många år, Svedberg, undersöker först försvinnandet då det kommer att dröja veckor innan liken återfinns. När sedan Svedberg hittas mördad i sitt hem börjar man finna kopplingar mellan dåden och det visar sig att det finns hemligheter som Wallander missat fast de befunnit sig mitt framför hans ögon.

Jag har ju för inte så länge sedan sett den svenska versionen av denna deckare av Henning Mankell, Steget efter, med Rolf Lassgård i titelrollen. Den var väl helt okej även om jag har väldigt svårt för denna buffliga skådespelare i de flesta fall. Den brittiska versionen är dock strået vassare och Kenneth Branagh gör ett dystert porträtt av kommissarien. Det hela känns rätt äkta och rätt svenskt även om uttalet av Ouuschtadt (Ystad) och andra namn stundtals blir rätt lustigt. Vackert filmat, snyggt skådespelat och hyfsat tempo för att vara en relativt billig och snabbproducerad löpandebanddeckarserie.

Betyg: 3

Karriären har inte gått riktigt som amerikanska Georgia vill och hon har nu fått anställning som bussguide på ett grekiskt charterföretag med säte i Aten. Hjärtat är inte på arbetet och kundresponsen har inte varit direkt lysande då hon mest drömmer sig bort och drömmer om att finna den stora kärleken. Men den dag som hon tilldelas en ny chaufför och de tillsammans ska ta sig an en ny bussgrupp med krävande turister från olika delar av världen börjar saker hända…

Vem minns inte Mitt stora feta grekiska bröllop? Huvudrollen innehas av samma tjej och bakom produktionen finns också i stort sätt samma gäng (bla Tom Hanks och hans fru Rita Wilson), men där slutar likheterna. Det är inte alls samma karaktär som i den förra filmen och filmen heter på original My Life in Ruins. Den megatöntiga svenska titeln har väl någon profithungrig korkskalle på distributionsbolagets kontor i Stockholm knäckt. Filmen är dock bättre än titeln och det är en lättsam och riktigt mysrolig komedi som visserligen är förutsägbar och ibland rätt töntig. Den är dock gjord med glimten i ögat och Nia Vardalos som Georgia är enormt charmig precis som i bröllopsföregångaren. I andra roller ser vi exempelvis Richard Dreyfuss, Caroline Goodall och Rachel Dratch. Mer söt än djup och ger förvisso en rätt stereotyp bild av såväl greker och amerikaner, men det väljer jag att strunta i.

Betyg: 3

Agent Maxwell Smart (Steve Carell) är analytikern som är ny på fältet och när CONTROL-högkvarteret utsätts för ett attentat av terrororganisationen KAOS måste han teama upp med den proffsiga Agent 99 (Anne Hathaway). Tillsammans ska de nu med sina respektive talanger undanröja det hot mot världsordningen som den hemlige ledaren för KAOS utgör.

Det är en rätt festlig komedivariant av James Bond och man har inte sparat på krutet för att göra detta till en av filmbolagets nya kassakossor. Jag är dock lite osäker på hur framgångsrik man kommer vara då succén inte är helt självklar. Idag översköljs vi av den ena actionfilmen häftigare än den andre så konceptet med hemliga agenter känns inte direkt innovativt. För övrigt är hela Get Smart en remake av en gammal TV-serie från mitten av 1960-talet. Actionscenerna är det inget större fel på men humorn kunde ha varit lite vassare. Sedan vete fåglarna om det är rätt av sätta Carell i den här typen av roll? I övrigt ser vi bland annat Dwayne Johnson, Alan Arkin, Terence Stamp, David Koechner och James Caan.

Betyg: 3

Några år efter att TV-serien gick i graven är det då dags för den första långfilmsversionen av Sex and the City. Big har äntligen friat till Carrie (Sarah Jessica Parker), men vem hade trott att det giftermålet skulle löpa smärtfritt? Samantha (Kim Cattrall), Miranda (Cynthia Nixon) och Charlotte (Kristin Davis) har även de sina respektive relationsproblem som avhandlas i något som känns lite grann som ett Sex and the City-maraton.

Jag har egentligen bara sett ett fåtal avsnitt av serien och har inte mycket till relation till de fyra damerna, även om jag så klart snappat upp ungefär deras olika personlighetstyper och vad de brottats med under alla år i rutan. Speciellt mycket tjejigare (vad som allmänt anses tjejigt) än så här kan det knappast bli och det är Louis Vuitton-väskor och bröllopsklänningar av än den ena och än den andra designern osv osv. Mycket av fräckheten är vad jag kan se borta från originalserien då damerna nu mer eller mindre stadgat sig och lever mer vuxna liv och kanske på grund av min avsaknad av relation till karaktärerna tycker jag inte det är speciellt spännande. Rätt medioker om än påkostad film.

Betyg: 3

Nick (Michael Cera) spelar i queerbandet The Jerk Offs och är denna kväll fullt medveten om att det är tre veckor, två dagar och tjugotre timmar sedan han blev dumpad av sin bitchiga ex-flickvän (Alexis Dziena; Fool’s Gold). Samma ex hamnar i en argumentation med en av sina kompisar, Norah (Kat Dennings; The House Bunny), som för att bevisa att hon har en kille smyger upp till den intet ont anande Nick, utan att veta vem han är. Det är början på en galen kväll som förenar två musikälskande ungdomar på jakt efter en hemlig spelning med ett kultförklarat band. Mer komplicerat blir det då tjejen som dumpade Nick nu vill ha honom tillbaka och likaså är Norah flitigt uppvaktad (Jay Baruchel).

Idén är egentligen så enkel och filmen utspelar sig under en vanlig natt i New York där två lite sargade själar kanske ska finna varandra(?). Det är en mysgullig och intelligent liten film med duktiga unga skådisar och bra soundtrack. Mycket av humorn står de galna bögkompisarna för (bla Aaron Yoo; Disturbia, Labor Pains mfl), medan Cera och Dennings tafatt kommer varandra närmre i den här söta dramakomedin.

Betyg: 3

Det har gått något år sedan sist och de fyra kompisarna står inför ännu en sommar ifrån varandra. Carmen med dålig självkänsla ska tillbringa sommaren med en teateruppsättning, Tibby befarar att hon kan ha blivit gravid, Lena börjar vid en konstskola men frågan är om hon kan glömma kärleken i Grekland och Bridget som mår dåligt av sin obefintliga relation med sin far flyr landet och deltar vid en arkeologisk utgrävning i Turkiet. Dags att damma av de gamla brallorna…

Uppföljaren håller ungefär samma klass som den första filmen och är nog i mitt tycke aningen bättre just för att man här knyter ihop säcken när de fyra tjejerna landar i vilka de är. Typisk chick flick, men tror de flesta kan se och uppskatta den här mysfilmen.

Betyg: 3

Innan regissören Peter Jackson satte tänderna i Sagan om ringen-triologin gjorde han den här skräckkomedin med Michael J Fox som spökjägaren vars affärer är helt beroende av det gäng andar han är i maskopi med. För när de ställer till det är det han man kallar in för att lösa problemet. Allt går som planerat ända till en ondskefull seriemördares ande helt plötsligt uppenbarar sig och allt fler i det lilla samhället stryker med som hans nya offer.

Det är en bisarr blandning av humor och skräck vi möter i den här udda produktionen där effekterna idag känns relativt förlegade. Man kan tycka att det här ligger lite mitt mellan Jacksons tidigare splatterkomedier (Braindead, Bad Taste etc) och hans mer kommersiellt gångbara mainstreamframgångar (Sagan om ringen, King Kong). Här finns några rätt häftiga vändningar och de element som känns hämtade från hans tidigare produktion gör att det blir en rätt unik film även om det kanske är för skruvat för de flesta. Rollbesättningen är även den rätt speciell med bland annat John Astin (Familjen Addams), Dee Wallace, Jake Busey, R Lee Ermey samt en oerhört obehaglig Jeffrey Combs.

Betyg: 3