Magnus filmblogg

Tre kompisar har en besynnerlig hobby – de planerar kupper in i minsta detalj utan att någonsin utföra dem. Istället är det en slags lek och ett sätt att få intellektuell stimulans. Allt är frid och fröjd ända till gangsterkungen Leo (David Suchet) av en händelse får nys om deras plan och utpressar kompisgänget att omsätta en av sina planer i verkligheten.

Jag har svårt att se varför filmen fått så mycket uppmärksamhet och uppskattning som den fått och varför kanadensarna lagt så mycket krut på exempelvis marknadsföring. Jag tycker den känns rätt b-ig och även om det mot slutet tog sig lite grann måste jag ändå vidhålla att det är en högst medioker produktion som känns mer gjort för tv-mediet än vita duken. Ryan Reynolds ses som en i trion av ljushuvuden medan övriga är tämligen okända kanadensiska skådisar.

Betyg: 2

Två välutbildade men desillusionerade unga män, Harold (John Cho) och Kumar (Kal Penn), har väl inte riktigt ramlat rätt i livet ännu och när de får ett infall att det viktigaste är att svulla i sig en burgare från hamburgerrestaurangen White Castle blir det en strapatsfylld färd med många märkliga möten på vägen.

Tydligen gick den här filmen så pass bra att man gjorde en uppföljare. Jag tycker dock att den här första filmen om pundarna Harold och Kumar är den bästa. Det är larvigt och flabbigt, men man balanserar det på ett ganska skickligt sätt. Roligast i båda filmerna är nästan Neil Patrick Harris i rollen som en mindre ordningssam version av sig själv. Här ser vi också svenska Malin Åkerman i en tidig ”tuttroll” som hon nog idag knappast hade accepterat. Kvinnosynen och allt drogande drar ner betyget ett snäpp.

Betyg: 2

Ett ungt white trash-par sitter på en vägkrog någonstans i USA och pratar om framtid och resplaner, när man plötsligt hör en polis i megafon ropa att de ska ge upp och komma ut med händerna över huvudet. De två samtalar vidare i lugn och ro, medan kameran zoomar ut och glider runt restaurangen för att visa döda människor överallt. Någon liknade scenen vid den otäcka inledningen av rysarklassikern The Stepfather där en lugn man efter rakningen skrider genom huset som ser ut som ett slagfält av mördade familjemedlemmar.

Inledningen är rätt bra men sedan går det mest utför. Man verkar vilja göra någon slags blandning av Natural Born Killers och Bonnie & Clyde med inslag av de senaste årens brutalvåldspsykopatfilmer och lite Tarantino. Det är mörkt, sjukt och på något vis vill man säkert visa på konsekvenserna av utanförskap och brutaliserade uppväxtmiljöer. Tycker dock det blir mest soppigt och ett frossande i våld. Satt efter ett tag och bara önskade att någon skulle göra slut på de två så att man slapp se deras framfart. Inget fel på vare sig skådespelare eller foto, men en film som mest lämnar efter sig en obehagskänsla.

Betyg: 2

Susan (Reese Witherspoon) blir på självaste bröllopsdagen träffad av en meteor, vilket får henne att växa till en enorm jättekvinna. Myndigheterna låser in henne tillsammans med ett gäng andra monsterklassade individer. Inte förrän jorden hotas av utomjordiska krafter släpper man lös de tidigare inspärrade karaktärerna. Samtidigt försöker Susan återförenas med sin fästman som dock har viss svårighet att acceptera hennes nya gestalt.

Oj, vad ska man tycka? Delar av filmen är brilliant medan den i andra delar blir rätt långtråkig. Vissa detaljer i animationen och några av de mer actionfyllda scenerna är fantastiska, men på det stora hela tycker jag det blir för spretigt och oengagerande. Roligast är den amerikanska presidentens tappra försök att med en liten synth kommunicera med robotsonden och andra faktorer som höjer helhetsintrycket är rösterna där vi bland annat hör Kiefer Sutherland, Seth Rogen, Hugh Laurie, Will Arnett, Rainn Wilson, Paul Rudd, Amy Poehler, Ed Helms, Renée Zellweger och John Krasinski.

Betyg: 2

När ett passagerarplan störtar överlever bara ett fåtal och psykologen Claire (Anne Hathaway) får i uppdrag att ha terapeutiska samtal med dem alla. Antalet personer i den lilla gruppen blir dock färre och färre, då den ene efter den andre spårlöst försvinner mellan sejourerna. Försöker flygbolaget sopa undan spåren efter något man inte vill ska se offentlighetens ljus? Samtidigt faller Claire för en av överlevarna (Patrick Wilson) som också verkar ha begåvats med smått oförklarliga krafter efter olyckan.

Ibland händer det att den bild man skapat sig av en film utifrån trailers och annan marknadsföring skiljer sig drastiskt från den faktiska rullen. Så är fallet vad gäller Passengers. Det jag trodde skulle vara en rätt läskig film någonstans i gränslandet mellan thriller och rysare var istället ett rätt billigt mysteriedrama som försöker sig på att vara något i stil med Sjätte sinnet. Handlingen faller tyvärr platt och det är trist att se duktiga Wilson, Dianne Wiest och David Morse i den här ljumma soppan.

Betyg: 2

Den evige ungkarlen Tom (Patrick Dempsey) inser inte att han älskar sin bästa vän Hannah (Michelle Monaghan), förrän hon är förlovad med en annan man. När hon ber honom att vara hennes brudtärna på bröllopet får han svårt att fullgöra sina åtaganden, men frågan är om han ska våga avslöja sina sanna känslor för bruden innan det är försent?

Rätt påkostad romantisk komedi som i och för sig inte är dålig, men som heller inte har tillräckligt för att sticka ut. Det blir tyvärr en rätt intetsägande bagatell som har svårt att, inom samma genre, mäta sig med exempelvis den betydligt bättre The Proposal.

Betyg: 2

I början av 1980-talet satt halva Sverige framför TV:n och såg En förlorad värld som miniserie och här har man nu dammat av Evelyn Waughs roman och gjort en nyinspelning. Charles (Matthew Goode; Watchmen) kommer från ett kallt och stramt hem och när han redan efter ett par dagar efter ankomsten till universitetet kommer i kontakt med den sprudlande Sebastian (Ben Whishaw) förändras hans liv drastiskt. Han fascineras av den mer eller mindre öppet homosexuelle och excentriske studenten som visar sig vara av adlig härkomst. Charles dras in i en värld av lättja och lyx, men allting har en baksida vilket han snart blir varse. Centralt i historien är godset Brideshead där Charles också möter och blir förälskad i Sebastians syster (Hayley Atwell), vilket än mer komplicerar deras liv och relationer. Som syskonens mor och aristokratisk matriark ser vi en åldrad Emma Thompson.

Jag kan faktiskt än idag minnas fragment från 80-talsserien och var väldigt nyfiken på denna filmatisering. Måste dock konstatera att det hela blev mest en besvikelse då det tyvärr inte engagerar speciellt mycket och det blir faktiskt lite smått långtråkigt. Kanske är det så att bokens komplexitet gör sig bättre i serieformat för här ska stuvas in så mycket att det känns som om de väsentliga poängerna missas. Det är förbjuden kärlek, skuld, svek, kyrklighet, homoerotik, tradition och krossade drömmar om lycka så till den grad att man får känslan av att inget blir ordentligt behandlat.

Betyg: 2

Raya (Tre Armstrong) är fast beslutsam att göra något av sitt liv efter systerns drogrelaterade död och hennes passion i livet är streetdance. För att kunna studera medicin på universitetet behöver hon pengar och då dyker chansen upp i och med danstävlingen Stomp Monster där förstapriset är 50 000 Dollar. Nu gäller det bara att få in en fot i en dansgrupp, vilket visar sig svårare än väntat.

Fullt medveten om att jag inte tillhör målgruppen, måste jag ändå konstatera att jag förblir tämligen oberörd hela filmen genom. Historien känns recyclad en gång för mycket och det är vare sig vidare snyggt gjort eller speciellt spännande. Visserligen visar man upp en sida av USA som Disney-koncernen gör sitt bästa för att gömma och glömma, men ett gäng duktigare dansare får inte detta att bli någon höjdare i mina ögon.

Betyg: 2

Ännu en i raden av Scary Movie-filmer där man bland annat tar sig an The Village, The Grudge, Världarnas krig och Saw. Än en gång möter vi Anna Faris och Leslie Nielsen i en lång rad spoofs och dåliga skämt.

Sedan första Scary Movie har det bara gått utför vad gäller kvaliteten. Lite rolig igenkänningsfaktor och några riktigt skojiga scener där man driver med George W Bush, Michael Jackson, Oprah och Tom Cruise, men rätt glest mellan de riktiga gapflabben. Jag är i och med betygsättningen enormt generös!

Betyg: 2

Eddie Murphy spelar här utomjordingarnas kapten som anländer till jorden inuti ett skepp i hans egen skepnad. Planen att invadera jorden går inte riktigt enligt planerna då de mänskliga känslorna verkar smitta av sig på de strama små utomjordingarna.

Det är rätt roligt då rymdskeppet (Murphy) kontrolleras av en massa små personer inuti skalet och en rad dråpliga situationer uppstår i mötet med New Yorkborna. När man frågar vad han heter tar man snabbt reda på att jordens vanligaste namn är och han presenterar sig som Dave Ming Chang. Mer än småkul blir det dock aldrig då man trots rätt hyfsade förutsättningar inte får den här komedin att lyfta. Kanske är det anpassningen till en yngre publik som bidrar till att den blir lite väl tam. Rätt underhållande trots alls och den bjuder på ett å annat fniss, även om gapflabben uteblir. Har absolut inget emot karl, men när såg man senast en bra Eddie Murphy-film? I andra roller ser vi charmiga Elizabeth Banks, Gabrielle Union, Scott Caan och Ed Helms (Baksmällan)

Betyg: 2

Matthew Perry (Vänner) spelar Hudson som lider av depersonalisations syndrom vilket gör honom avtrubbad och har svårigheter att fungera i olika sociala sammanhang. Han är djupt olycklig och inte förrän den spontana Sara (Lynn Collins; The Number 23, X-Men Origins: Wolverine mfl) dyker upp i hans liv fylls han med hopp om framtiden, men hans funktionshinder sätter hela tiden krokben för relationen och frågan är om de ska kunna hitta en balans som gör det möjligt för dem att vara tillsammans?

Detta skulle visst vara en komedi och visst finns där några dråpliga scener och viss underfundighet. Mestadels är det dock en tragisk skildring av en djupt olycklig man som inte är förmögen att leva som han önskar. Perry gör riktigt bra ifrån sig i denna återhållsamma rolltolkning och troligen är det också det bästa han presterat som skådespelare. En intressant lågbudget independentfilm som dock inte riktigt håller hela vägen till slutet.

Betyg: 2

Brendan Fraser spelar geologiprofessorn vars teorier om en värld under jordens yta inte ges någon vidare respons. Hans bror har ca femton år tidigare försvunnit i jakt på denna dolda värld, men när han tillsammans med tonårige brorsonen (Josh Hutcherson) hittar en del märkliga anteckningar i en bok av Jules Verne beger sig de två iväg på en upptäcktsresa som tar sin början i ett kargt isländskt landskap men slutar långt under jordens yta. Att ta sig hem visar sig dock vara än svårare än att hitta denna mystiska och farliga värld och som hjälp har de den isländska Hannah (Anita Briem).

Fraser måste nog tänka sig för lite mer innan han tackar ja till det ena projektet fånigare än det andra. Från att vara en av mina favoritskådisar har han genom halvdana karriärsval nu snart fullständigt havererat. Det här är ju egentligen inte speciellt dåligt, men lite ljummet halvdant och vänder sig nog främst till en ung publik utan större krav på logik. Som familjefilm kan den nog underhålla de flesta rätt hyfsat, men trots allt en rätt medioker historia. Gjord för att visas i 3D.

Betyg: 2