Magnus filmblogg

Tre bröder (Owen Wilson, Jason Schwartzman och Adrien Brody) åker till Indien för att finna tillbaka till varandra och sig själva. Det går inte riktigt som de tänkt sig och de hamnar på villovägar, möter en väldigt annorlunda kultur och andlighet… och sin mamma (Anjelica Huston).

Vi börjar med det positiva som måste vara färgerna! Indien är oerhört vackert och man har verkligen lyckats fånga färgerna med ett snyggt och mustigt foto. Det, tillsammans med musiken, är nog behållningen. Att se tre egocentriska och uppblåsta amerikaner försöka hitta sig själva på en resa till Indien känns bara klyschigt och inte vet jag om vare sig jag eller de blev nåt klokare efter detta?  Istället verkar regissören Wes Andersson älska att framhäva de tre bröderna i profil, i allmänt utdragna scener, i slow motion… Ytligt djupsinne eller pretentiöst  svammel – välj själv.

Betyg: 2

I den här nya zeeländska splatterkomedin möter vi två bröder som har väldigt olika uppfattning om hur man ska bedriva fåruppfödning. När den äldre brodern får ärva farmen börjar han experimentera för att ta fram genmanipulerade får som ska effektivisera och bringa in mer kosing. Vissa sidoeffekter gör istället de ulliga små varelserna till mordiska monster som förvandlar folk till zombieliknande människoätande ”fårskallar”. Smittan sprids snabbt och lillebror gör sitt bästa för att tillsammans med några kamrater stoppa broderns och fårens framfart.

Det är rätt pubertalt och fånigt, men samtidigt gjort med en rejäl glimt i ögat. Jag skrattar åt de galna fåren som sliter ut tarmarna och bitar av diverse kroppsdelar på intet ont anande människor. Det är så over the top att man äcklas inte ens av splattret. Tankarna går ofrånkomligt till Peter Jacksons kultklassiker Braindead, inte minst då det ilskna förrymda fårfostret liknar den lilla rabiata råttan i just hans film från 1992. Black Sheep håller dock inte alls samma klass i osmaklighet, men visst är det en underhållande liten historia.

Betyg: 2

Rachael Leigh Cook (Josie), Tara Reid och Rosario Dawson är barndomsvännerna som tillsammans bildar punkbandet The Pussycats. Efter att ett tidigare pojkband blivit för besvärligt skickas de i döden av det cyniska skivbolaget som istället gör megastjärnor av de tre tjejerna. Det finns dock en illasinnad plan bakom det hela då subliminala kommersiella meddelanden göms i låtarna och mer eller mindre förvandlar fansen till köpgalna drönare. Frågan är om bandet ska kunna avslöja det hela med livet i behåll eller om bolagshöjdarna (Parker Posey och Alan Cummings) ska ta livet av dem också?

Det är bubbligt, rappt och småroligt hela tiden i den här lättsamma komedin som också är full av typisk amerikansk tjejcollegepunkmusik. Visst är det fånigt, men det är också ganska småsmart satir mot dagens trendhysteri. Roligast är i alla fall inledningsscenen där bland annat Seth Green, Breckin Meyer och Donald Faison gör en ohyggligt överdriven men ack så dräpande parodi på Backstreet Boys. Dessutom roliga cameos med bland annat Eugene Levy och MTV-profilen Carson Daly som sig själva.

Betyg: 3

Margot (Nicole Kidman) åker tillsammans med sin tonårige son till sin syster Pauline (Jennifer Jason Leigh) som är i färd med att planera sitt bröllop med slackern Malcolm (Jack Black). Margot är författarinna och oerhört självupptagen. Hon kritiserar alla i sin omgivning och gör sitt bästa för att få paret att avblåsa giftermålet. Hennes eget liv är dock kaosartat vad gäller såväl män som karriär.

Ja, frågan är vilket eller vilka neuropsykiatriska funktionshinder som Margot lider av och vilka de andra i hennes omgivning lider av. Det här är ett gäng väldigt speciella individer och filmen blir en prövning för tålamodet vad gäller deras beteende och hur de interagerar med varandra. Det är stundtals plågsamt att se hur de ställer till det för sig själva och varandra. Värst är Margots psykopatiska drag som allra mest går ut över sonen som hela tiden förnedras och trycks ner. De ändå ofta lågmälda scenerna och udda dialogen kan vara roande, men antingen är jag för korkad för filmen eller så är manuset på tok för tunnt för att bära hela vägen. Sevärt men knappast riktigt bra.

Betyg: 2