Magnus filmblogg

Jim Caviezel spelar mannen från en annan värld som kraschlandar i Norge mitt under vikingatiden. Med i rymdskeppet finns också en blodtörstig varelse av arten Moorwen, som tidigare dödat Caviezels familj och en hel bosättarkoloni på en fjärran planet. Enda chansen att besegra varelsen är att gå samman med två vikingaätter innan Moorwen tagit livet av varenda viking och outlandern själv.

Det är på inget vis något unikt upplägg, men lite skoj att en scifi/action/skräckis utspelar sig i Norge (tyvärr talar ju så klart alla engelska). Den här gången har man i alla fall en något så när logisk förklaring till varför rymdfararen talar samma språk som norrmännen. Vackra vyer, okej skådisar (Caviezel, Jack Huston, Sophia Myles och John Hurt) och hyfsat otäcka och fartfyllda scener göe det här till en godkänd film. Men utbölingen som förlorat hela sin familj, hämndmotivet, den lilla föräldralösa pojken som han ”adopterar” och slutet (som jag inte ska avslöja så mycket om) följer mallen rätt så noggrant och lämnar få överraskningar. Synd att hans hightechutrustning blev förstörda – i och med detta så fick man inte se vikingarnas reaktioner på mötet med framtidens apparater och vapen.

Betyg: 3

Robin Williams spelar komikern och programledaren Tom Doobs i den här politiska satiren. Efter att ha häcklat politiker under lång tid, ramlar han handlöst in i en presidentkampanj som han sedan kommer att vinna – mycket tack vare humorn. Frågan är om han är redo för vad ämbetet kräver…

Tyvärr är den här filmen lite för seg och utdragen för sitt eget bästa men den glimmar stundtals till. Williams, som jag i vanliga fall upplever lite grann som ett kräkmedel, passar bra i huvudrollen och lyckas leverera en hel del smarta och vassa skämt. Filmens kritik mot det amerikanska politiska systemet, med lobbyister och kapitalet som styr, gillar jag förvisso och många bra skådisar i biroller (Christopher Walken, Laura Linney och Jeff Goldblum) förhöjer upplevelsen. Kan dock inte komma ifrån att det blir lite tråkigt.

Betyg: 2

Embeth Davidtz (Bristande bevis mm) är konsthandlerskan som via arbetet får vägarna förbi sin nyblivne makes familjehem i North Carolina. När den lite strama storstadskvinnan möter de minst sagt excentriska släktingarna ser hon först inte bortom det udda och annorlunda. Men genom henne får vi lära känna en familj där alla på sitt sätt kämpar sig genom tillvaron som består av både glädjeämnen och bekymmer. 

Det är inte någon rafflande intrig som driver detta drama framåt utan istället relationerna som utvecklas mellan Davidtz och de andra. Makens mamma är avvisande och kall medan den gravida svägerskan Ashley nästan kastar sig över henne och bjuder in henne till sin värld. Det blir nästan en voyeuristisk känsla att se filmen och tillsammans med Davidtz lära känna de olika individerna samt deras respektive relations- och individproblem. Alla skådespelare (Alessandro Nivola, Scott Wilson, Celia Weston, Ben McKenzie och Amy Adams (som Oscarsnominerades för rollen)) är rent ut sagt fantastiska i sina prestationer där de använder så mycket mer än dialog för att skapa trovärdiga och fina porträtt av de olika karaktärerna. En fin och njutningsfull liten pärla.

Betyg: 4

Efter nästan 30 år får vi åter igen möta Gösta (Rolf Skoglund) och Gun (Claire Wikholm) som gör vägarna osäkra på semester genom Sverige. Här är de på väg upp till Luleå för att vara med på sonens bröllop och för att strö Göstas bästa kompis aska i en lappländsk sjö. Husvagnen är dessutom utbytt mot en ny husbil. Gun är dock måttligt road, men ställer upp på galenskaperna då Gösta fått henne att tro att han har kort tid kvar att leva.

Första filmen spelades in i Norrbotten och man kände bland annat igen vägkrogen hemma i Råneå i en av scenerna. Här misstänker jag att resan börjar i Uddevalla och rätt snabbt är man uppe på Statoil i Öjebyn (om jag ser rätt). Så även denna gång är det rätt mycket Norrbotten med bland annat giftermål i Gammelstad kyrka. Filmen är rolig, men inte jätterolig. Trots en hel del kända namn i mindre roller bygger hela filmen på kemin mellan Wikholm och Skoglund – utan dessa två hade allt fallit pladask! Allra roligast var nog ändå campingplatsmiffona Hans och Greta, som dyker upp i en kortare del av filmen.

Betyg: 3

Bille August regisserar denna film som utspelas i apartheidens Sydafrika där fångvaktaren James Gregory (Joseph Fiennes) under tjugo års tid är satt att övervaka Nelson Mandela (Dennis Haysbert) samt övervaka och censurera in- och utgående post. Mötet med Mandela ska få Gregory att ändra ståndpunkt och mer eller mindre direkt ta avstånd från regeringens förtryckarregim. Detta ska dock få konsekvenser för hans familj då ”kaffir-älskare” inte står högt i kurs bland den vita befolkningen.

Filmen bygger på boken med samma namn skriven av verklighetens James Gregory och att döma av referat från intervjuer av Mandela så är vänskapen dem emellan rätt överdriven i bok/film även om Mandela upplevt honom som vänlig och artig. Om man frånser detta är Farväl Bafana en angelägen och intressant film som skildrar något som rätt snabbt mer eller mindre glömts bort trots att det ligger så pass nära i tid. Filmen fokuserar nästan uteslutande på fångvaktaren och dennes familj och det är väl kanske det som också är filmens svaghet. Filmen som utspelar sig under två årtionden lyckas inte visa på de samhälleliga förändringarna och de skeenden som till slut fick Mandela frigiven. Å andra sidan var nog detta ett mycket medvetet val av filmmakarna. Rätt stark som film, men främst en historisk skildring som alltid fyller sitt syfte då främlingsfientliga och rasistiska åsikter ständigt är i omlopp såväl i Sverige som resten av världen.

Betyg: 4

När de fyra vännerna på en fisketur långt inne i den australiensiska vildmarken finner kroppen av en mördad ung aborigin kvinna, bestämmer de sig för att knyta fast hennes ben i ett träd och låta kroppen ligga kvar i floden, medan de under tre dagar fiskar och umgås. När de väl kommer hem till det lilla samhället Jindabyne möts de av oförstående familjemedlemmar och grannar samt blir föremål för en mycket kritisk mediabevakning. I centrum står den sedan innan labila Claire (Laura Linney) som försöker förstå hennes makes (Gabriel Byrne) agerande och samtidigt hantera de ökade rasmotsättningarna.

Det här är en mycket fin film trots att den skildrar en rad mörka sidor hos karaktärerna. Skådespeleriet och de olika sidokaraktärerna kompletterar det gripande manuset och vackra fotot. Själva mordet väljer man att inte fördjupa sig nämnvärt även om mördaren hela tiden finns med i bilden. Istället väljer man att fokusera på moralfrågorna och de processer som startar i samhället och de konsekvenser det får för de inblandade. Stundtals rått och naket, men samtidigt subtilt berättat med en lågmäldhet som lyckas gripa tag i en ordentligt. Tvekade först, men väljer ändå att ge filmen en femma i betyg bland annat på grund av relationsskildringarna, fotot och filmens slut.

Betyg: 5

Jason Segel (även manus) spelar musikern Peter som efter fem år dumpas brutalt av sin flickvän Sarah (Kristen Bell) som dessutom har en ny pojkvän i den brittiska rockstjärnan Aldous (Russell Brand). Världen rasar samman för Peter och efter att ha getts råd av kompisen (Bill Hader) reser han till Hawaii för att glömma och komma på andra tankar.  Det visar sig vara mindre lyckat då han redan i receptionen på hotellet möter Sarah som är på kärlekssemester med den nye. Som tur är finns där den söta receptionisten spelad av Mila Kunis (That 70’s Show).

Detta är riktigt roligt! Kanske inte riktigt i samma klass som exempelvis Supersugen och På smällen, men inte långt ifrån och många skådisar (Segel, Hader, Paul Rudd, Jonah Hill…) känner vi igen från andra Judd Apatow-producerade komedi. Som vanligt balanserar man flabb och plumpheter med känsliga ämnen och sårbarhet. Kan tänka mig att det i pryda USA blev diskussioner kring Segels flera gånger exponerade balle som inleder filmen med en så kallad nakenchock. Supercharmigt och Jason Segel är verkligen som klippt och skuren som den vardaglige och känslige Peter samtidigt som Mila Kunis karriär verkligen borde lyfta snart med tanke på den positiva utstrålning hon besitter.

Betyg: 4

En lite udda, stundtals mörk, komedi som utspelar sig under en dag i en park någonstans i Los Angeles. En rad livsöden vävs samman och vi möter bland annat den suicidala tjejen som fått nog av svek, två manliga smygnudister, den ensamma och djupt olycklige hundfrisören, den rike horbocken (William Baldwin) med peniskomplex och dennes polska älskarinna samt hans förbannade fru (Ricki Lake) och hennes väninna som drömmer om att hänföras av en mystisk latino.

Det är i och för sig ingen märkvärdig historia, utan en lågbudgetfilm som dock på flera sätt sticker ut. Det är intelligent manus, roligt trots all misär och tragik samt skådespelare som verkligen passar i de olika rollerna. De taffliga självmordsförsöken som misslyckas och Baldwin iförd halvgenomskinliga porrkalsonger intejpad av sin fru i sin SUV till penisförlängare, är kanske allra roligast. En lyckad independentfilm som förtjänar en större publik. Sedan gillar jag konceptet där handlingen i stort sätt utspelas i realtid, dock utan att det blir en gimmick utav det. 

Betyg: 4

Dokumentär i långfilmsformat om det pensionerade döva paret som erbjuds sätta in implantat som ger delar av hörseln tillbaka. Hur lyckas ingreppet och vad innebär det för relationen dem emellan? Och blir man lyckligare om man efter 65 år i total tystnad plötsligt ges möjlighet att höra? Filmaren Irene Taylor Brodsky följer under ett år sina föräldrar Paul och Sally på en känslosam resa.

Det är intressant och stundtals gripande då man får följa och se hur jobbigt, det som skulle vara som en skänk från ovan, ibland mer framstår som en förbannelse. Jag kan dock inte påstå att jag tycker den är så bra att den förtjänade publikens pris på filmfestivalen i Sundance. Tvärtom är den ibland rätt seg och det vardagliga blir i mina ögon rätt tråkigt. Har man däremot en hörselnedsättning och tror att en operation dramatiskt ska förbättra ens liv bör man nog se denna film som nyanserar det hela. 

Betyg: 2

Under tre dagar får vi följa John Lennons mördare, Mark David Chapman, innan han slutligen skjuter ner stjärnan utanför dennes bostad i New York. Den mentalt obalanserade Chapman kommer till New York för andra gången i hopp om att möta sin stora idol vars texter berör honom så mycket. Men något slår slint i och med att han läser en tidningsintervju och idoldyrkan förbyts istället till ett växande hat och han blir alltmer psykotisk och besatt av att mörda Lennon.

Jared Leto är skrämmande i rollen som Chapman och gör ett riktigt bra och otäckt personporträtt. Dessutom åt han upp sig rejält för att likna den riktige Chapman. Leto har sagt att han tinade litervis med Haagen Dazs-glass i mikron och sedan hällde över olivolja och sojasås för att svälla ännu mer.  Att däremot slänga in Lindsay Lohan som Lennonfan kändes mest fånigt och som ett desperat försök att locka fler till biograferna. Filmen är bra och man försöker ge en inblick i en störd ung mans hjärna. Man riktigt känner hur han sjunker allt djupare ner i sin psykos. Kan dock tycka att den är lite seg och Letos släpiga apatiska berättarröst bidrar definitivt till detta.

Betyg: 2

Jessica Lange spelar Jacqueline Kennedys faster Edith Bouvier Beale och Drew Barrymore dottern Edie, som tillsammans levde på familjegodset Grey Gardens i fashionabla Hamptons. Livet i lyx och glamour förbyts då Ediths make till slut får nog av hennes excentriska leverne och lämnar hemmet. När han dör och fonden sinat lever mor och dotter i absolut misär i ett snabbt förfallande hus med tjugoåtta rum men med åtskilligt fler katter och tvättbjörnar inneboende. När hälsovårdsmyndigheten på sjuttiotalet ingriper visas kvinnorna stort mediaintresse på grund av släktskapet med Kennedy och det görs 1975 en dokumentär (även den med titeln Grey Gardens) om deras annorlunda liv ihop.

Edith och Edie har i årtionden fascinerat. Mycket på grund av deras excentriska leverne och säkerligen även för hur de höll fast vid minnena från den goda tiden samt drömmarna om artisteri och berömmelse. Lange och Barrymore gör två makalösa personporträtt och då man ser bilder på originalen inser man att precis så här galet var det. Edies säregna stil under de tuffare åren, då hon nålade ihop det som var kvar av garderoben till besynnerliga kreationer sägs senare ha influerat de stora modehusen. Det är en väldigt gripande och fascinerande berättelse samtidigt som sådana här historier på inget vis är unika. I grund och botten handlar det ju om mental ohälsa och då precis som idag är det lätt att denna typ av personer ramlar mellan stolarna då de inte kan ta vara på sig själva. Det som skiljer Edie och Edith från flera av Filip och Fredriks bekantskaper i 100 höjdare är nog bara Kennedysläktskapet hos de två förstnämnda. Mycket skickligt gjord film som känns nästan dokumentär och särskilt måste jag lyfta sminket där Langes åttioåriga illaluktande och sängliggande karaktär känns oerhört äkta.

Betyg: 4

Josh Hamilton är nervös för att presentera sin fästmö (Tori Spelling) för familjen och främst för att konfrontera henne med den från mentalsjukhuset nyss utskrivna systern (Parker Posey). Samtidigt som en orkan närmar sig familjegodset är dramatiken innanför väggarna minst lika oroväckande. Det incestiösa förhållandet mellan syster och bror blir en chock för fästmön och i hemmet finns också den kalla modern (Geneviève Bujold) och den känsliga och inte heller han fullt friske lillebrodern (Freddie Prinze Jr) som genast fattar tycke för Spelling.

Från början en pjäs, vilket tydligt märks. Pratig dialogburen film som helt utspelar sig i det stora huset och antalet skådespelare är begränsat till sex. Det är inte helt enkelt att fastställa genre men jag landar någonstans mellan drama och svart komedi. Posey är bra i rollen som den sinnessjuka unga kvinnan som klär sig som Jackie Kennedy och som har en sjuklig fascination för mordet på JFK och också för att spela upp händelsen med henne själv och brodern i huvudrollerna. Det är skruvat och märkligt och rätt underhållande. Här snackar vi dysfunktionell familj med råge. Det förvånar mig, men till och med Spelling gör hyfsat ifrån sig. Med risk för att vara lite för generös så blir betyget…

Betyg: 3