Magnus filmblogg

I den här nya zeeländska komedin möter vi Jarrod och Lily – ett rätt speciellt och tämligen nördigt ungt par som inleder ett nyckfullt förhållande. Jarrod är förblindad av hat riktat mot en kille i hans hemby och när paret kommer hem till hans släkt konfronteras de av en familj som fortfarande inte kommit över den yngre sonens bortgång. Kärleken knakar, ska Jarrod få sin hämnd och ska den trasiga familjen kunna gå vidare?

Det här är speciellt från början till slut och jag får filmfestivalvibbar då den är så där härligt okommersiell, skådisarna allt annat än glamourösa och man har emellanåt klippt in små knasiga stopmotionanimationer. När jag kommer över det faktum att Jarrod är ett stort kräk och Lily borde säga ifrån och inte bli fortsatt förödmjukad, så kan jag börja roas åt komiken. Det är oerhört dråpligt och de är bara så härligt töntiga hela bunten med sina omoderna brillor och den ena träningsoverallen hemskare än den andra. Filmen innehåller också en av filmhistoriens största antiklimax då det blir dags för den stora uppgörelsen… 

Betyg: 3

Kevin James arbetar som säkerhetsvakt i en galleria, men drömmer om att bli polis. Trots rejäl övervikt så klarar han diverse tester förhållandevis bra, men det som ställer till det för honom är då blodsockret sjunker och han tuppar av på en ögonblick. När shoppingcentret en kväll rånas och både dottern och hans drömmars kvinna tas som gisslan, får han en gång för alla visa vad han går för.

Det här kan man väl likna vid ett Die Hard för hela familjen. Det är nämligen mer gulligt än våldsamt och även om komiken är ojämn så är det en underhållande film om en udda och underskattad hjälte. Filmens svaghet är väl just att det ibland känns som att man inte vet vilket ben man ska stå på; action- eller familjefilmsbenet. Det positiva överväger dock, men höjer i sammanhanget ett varningens finger. Det är Adam Sandlers produktionsbolag som ligger bakom och det lyser genom, så den som har svårt för den mannen göre sig icke besvär.

Betyg: 3

Shia LaBeoufs i Sverige rätt okända familjekomediserie fick också en chans i långfilmsformat. Här får hela familjen Stevens chans att åka på en drömsemester för att göra en evaluering av ön som turistmål. Det dröjer inte länge förrän det hela urartar till en mardröm och vad familjen inte vet är att de är med i en direktsänd dokusåpa och allt elände de råkar ut för är listigt regisserat av den cyniske programvärden spelad av Tim Meadows.

Efter att ha varit ute och klippt gräset och nästan fått värmeslag gick jag in och slog på tvn lagomt till den här familjefilmen startade och blev sittande. Lite roligt är det ju att se LaBeouf som osnuten barnskådis och även om det är extremt smetigt enligt Disney-konceptet, så är den så där lagomt lättsam och smårolig att man faktiskt dröjer sig kvar. Antagligen gjord direkt för dvd/tv-marknaden, men ändå hyfsad och hade jag varit elva år hade jag nog tyckt det var superbra. Nu är jag dock tyvärr bra mycket äldre så…

Betyg: 2

Ellen Page spelar Juno, en brådmogen och lite egen tonåring, som blir gravid och efter ett besök på en abortklinik väljer att behålla barnet och sedan adoptera bort det. I ett magazin hittar hon det till synes perfekta paret (Jason Bateman och Jennifer Garner), men under ytan ett rätt dysfunktionellt par. Runt Juno finns också lättsamma kompisen, hennes pappa och styvmor samt barnets far, spelad av  Michael Cera med sin vanliga goofiga stil.

Detta är sött utan att vara sliskigt, roligt utan att vara flabbigt och gripande utan att vara tungt – med andra ord en riktig pärla. Juno vann en Oscar för bästa manus och var även nomierad i klasserna bästa film, bästa skådespelerska och bästa regi. Här finns fler bottnar än den vanliga tonårskomedin och castingen är helt suverän vad gäller varenda karaktär. Dialogen är rapp och smart. Är man lite kritisk kan man ju fråga sig hur trovärdigt det är med en 15-åring med sådant vokabulär och sådan avslappnad inställning till graviditeten. Man kan också fråga sig om här finns ett inbakat lite ”ja till livet”-budskap. Vi svenskar tror jag kan ha svårt att förstå amerikanernas inställning till abort. Nåja, Juno rekommenderas varmt och det är härligt att se en film med en så ung stark kvinnlig karaktär som inte ursäktar sig eller bekymrar sig för att vara alla till lags. Med andra ord en positiv förebild – även om man nog bör vänta nåt år innan man skaffar sig en unge.

Betyg: 4

Någon riggar människor till olika dödsbringande apparaturer kopplade till internet, vilket gör att ju fler som besöker en viss sajt för att se personen torteras ju snabbare kommer döden. Miljoner amerikanska internetanvändare görs på detta sett till medhjälpare till mord. Det är upp till FBI:s cyberagent, spelad av Diane Lane, att sätta stopp på mordvågen som kryper henne allt närmare henne själv och hennes familj.

En rätt hygglig thriller med bra skådisar och antagligen rejäl budget. Tyvärr har man valt att till viss del gå i samma hjulspår som Hostel, Saw och andra tortyr-äckel-päckel-filmer och illamåendet som kommer över en då man ser offren utsättas för diverse brutaliteter, gör att i alla fall jag har svårt att uppskatta filmen till fullo. Den blir rätt spekulativ i sitt frossande i våld och utsatthet – då det är precis sådant den ska skildra och man ska förfasas över. Dessvärre är den också rätt förutsägbar men visst duger den att se.

Betyg: 2

När Sylvia Stickles (Tracy Ullman) drabbas av hjärnskakning förvandlas den annars så pryda och sexuellt ointresserade förortsmamman till en skvatt galen nymfoman. Hennes ordningssamme man Chris Isaak vet inte vad han ska ta sig till med henne, vilket dock den sexuella healern Johnny Knoxville har som missionerar sexuell frigjordhet i den amerikanska villaidyllen. Och medan den extremt slampiga dottern Selma Blair (med gigantiska bröstförstoringar) löper amok, försöker mormor mobilisera dygdighetens krafter i grannskapet och slaget är i full gång.

John Waters komedier är alltid fascinerande och en av mina absoluta favoritfilmer, alla kategorier, är den vansinnigt roliga Serial Mom. Det här är ju egentligen mer smaklöst och tokvulgärt än det är bra. Det är dock svårt att värja sig för det hela och även om det är på gränsen (och stundtals över gränsen) så är Waters satir över den amerikanske förorts-/kärnfamiljsmentaliteten dräpande. Hans sätt att kärleksfullt skildra samhällets udda och utstötta och predika sitt toleransbudskap är säkert inte gångbart hos en stor del av befolkningen och jag tror ärligt talat en majoritet skulle ha lite svårt för den här typen av humor full av sexuella anspelningar och fetischer. 

Betyg: 3

Ett litet samhälle mitt ute i skogen består av några familjer som lever enkelt och fromt, helt åskilda från resten av omvärlden. Man är dock rädd för de hotfulla varelser som lever runt om i skogen och då Joaquin Phoenix har för avsikt att bege sig till ”städerna” för att hämta medicin, eskalerar de mystiska händelserna.

M Night Shyamalan gjorde den brillianta Sjätte sinnet, men har efter det mest spottat ur sig fåniga, plågsamma och extremt pretentiösa filmer där han försöker flörta med det okända och skrämmande. Det har ju varit mycket skriverier om ”hemligheten” i filmen och där satt jag och väntade, väntade och blev grymt besviken. Den fantastiska skådespelarensemblen med Phoenix, Sigourney Weaver, Adrien Brody, Bryce Dallas Howard, William Hurt, Judy Greer, Michael Pitt och Jayne Atkinson är enormt resursslöseri för av alla förväntningar blir det inte mycket alls. Ett stort blaha!

Betyg: 1

Kevin Bacon spelar amerikanska officeraren Michael Strobl, som anmäler sig som frivillig eskort av kvarlevorna av den i Irak dödade nittonårige soldaten Chance Phelps. De kommer från samma lilla stad, utan att för den skull ha känt varandra. Det visar sig dock bli en mer känslosam resa än vad Strobl hade kunnat föreställa sig.

Filmen bygger på en sann historia och även om det ibland är på gränsen vad gäller sentimentalitet så är den finstämd och gripande i sin lågmäldhet. Och vem är jag att kommentera sentimentalitet? Det är svårt att föreställa sig hans uppdrag med vad det innebär känslomässigt och vi har nog svårt att greppa det amerikanske folkets kollektiva känsla av att få hem tonåring efter tonåring i liksäck, från ett krig man inte förstår sig på. Ett fint drama och det är intressant att se Kevin Bacon i en annorlunda roll, jämfört med vad vi brukar se honom i.  

Betyg: 3

Några år efter andra världskrigets slut reser Orson Welles till Italien för att spela med i ett halvtaskigt kostymdrama. På plats blir han indragen i en mordhärva och ett politiskt spel mellan kommunister och kristdemokrater, där även CIA har ett finger med i spelet.

Det är rätt fascinerande om man har visst intresse av historia eller är nyfiken på vem mästerregissören/skådespelaren Welles var. Det känns väldigt dokumentärt, men samtidigt lite trist och oengagerande – nog för att jag inte riktigt uppfyller kriterierna vad gäller historie- och Wells-intresse. Dock välgjort och välspelat (Danny Huston, Christopher Walken, Paz Vega m fl), med en genuin känsla av 40-tal. Samtidigt ändå hyfsat intressant som historielektion, men att marknadsföra den som thriller gjorde i alla fall undertecknad lätt besviken.

Betyg: 2

En ung mammutjägare beger sig ut på jakt efter sin bortrövade älskade och råkar på en rad forntida odjur och folk. Roland Emmerich, som tidigare gett oss bland annat Independence Day och Stargate, har regisserat detta äventyr som enligt titeln ska utspela sig för 12000 år sedan. Nykomlingen Steven Strait spelar den unge hjälten som får hjälp av bland annat Cliff Curtis.

Det blir lite soppa av alla dessa ingredienser. Man måste helt bortse från det man vet gällande historia, olika tidsepoker och geografi för att uppskatta den här filmen. Man ska nog heller inte se den som ett historiskt dokument utan som en saga eller ett äventyr som utspelar sig för länge länge sedan. Gör man det är det en ganska härlig film om den lille, till synes obetydlige, killen som störtar ett helt halvt imperium i kampen för sin älskade. Att filmen kallats pekoral och kalkon, tycker jag är lite överdrivet, men det beror väl också lite på vad man har för förväntningar. Jag hade låga, nästan obefintliga, så jag blev snarare positivt överraskad. Det blir lite matinékänsla och även om det säkert varit onödigt dyrt att producera den här, så tror jag rätt många faktiskt delar min uppfattning och kan underhållas av den.

Betyg: 3

Sjuttonåriga Sam är nyinflyttad och redan första dagen i nya skolan är han utsedd till ny hackkyckling av skolans mobbare. Den tvivelaktige studieyrkesvägledaren råder honom att ljuga för att framstå i bättre dager. Efter en dag full av lögner följer så en ny dag där allt har besannats. Sexiga fröken är kär i honom, liksom skolans populäraste tjej, han är skolans nya basketstjärna, har 43 cm lång balle och kör en röd porsche. Men gör allt detta honom lycklig?

Ja, sensmoralen är svår att undgå och inte är det en film som var nominerad till några Oscars, men det är riktigt gulligt och underhållande om man vill sitta i TV-soffan en kväll och småle. Stundtals är det plågsamt pinigt att se Sam i den ena situationen värre än den andra och det är också så förutsägbart att det blir snudd på löjligt. Man kommer på sig själv med att sitta och vänta på att saker ska inträffa och någon minut senare har det skett. Men är man på rätt humör så är det ingen dum film alls.

Betyg: 2

I den här filmen får vi åter igen återse Duncan MacLeod (Adrian Paul) som den flera hundra år gamla highlandern som inte kan dö om inte hans huvud skiljs från hans kropp. Filmen ska väl utspela sig något år fram i tiden där det mesta vad gäller ekonomi och civilisation verkar ja kollapsat. Tillsammans med några likasinnande beger han sig ut för att hitta the source, källan till deras odödlighet, som vid konfrontation ska kunna förändra allt.

Som så mycket annan b-action har man valt att förlägga inspelningarna till diverse miljöer i östeuropa och ”b” är väl det genomgående i den här rullen. Den känns betydligt mer ”TV” än många av de tidigare Highlander-filmerna och de flesta actionscener är rätt ljumma. Handlingen är väl det klenaste och jag vet inte om jag slumrade till stundtals eller om jag fullständigt missade fördjupningen av presentationerna av de olika karaktärerna(?). Lite astronomiska fenomen, svärdviftande, halvdana effekter, massvis av mörkertagningar och allmänt högtravande mumbojumbo gör att ettan är nära, men trots allt finns det lite underhållningsvärde i detta trots allt så med viss generositet blir det en svag svag tvåa i betyg. 

Betyg: 2