My Best Friend’s Girl (2008)

Jason Biggs uppvaktar Kate Hudson utan några större framgångar. Precis som tydligen en massa andra killar i staden gjort innan, anlitar han kompisen Dane Cook att bjuda ut henne och bete sig så svinigt åt att hon ska komma springande i Biggs trygga väntande famn. Det går dock inte som planerat då den svinige och evige ungkarlen faller pladask för sitt tilltänkte offer och känslorna verkar vara besvarade.

Jag borde ha insett vilken smörja det skulle bli då jag såg Dane Cook i rollistan. Den här filmen är gjord i samma osmakliga anda som Good Luck Chuck och jag kan inte förstå hur Kate Hudson kunde hamna i den här skiten?! Osmakligt och under bältet utan vare sig logik, humor eller mysfaktor. Kränkande mot både kvinnor och män!

Betyg: 1

Balls Out: The Gary Houseman Story (2009)

När skolans knepige och hyperaktive vaktmästare (Seann William Scott) får chans att träna skolans tennislag går det bättre än någon kunnat tro med tanke på hans okonventionella tränarteknik och obalanserade personlighet.

Vill man se Scott spela skruvad och knepig kan jag rekommendera My Life as an Idiot. Balls Out är bara ännu en i raden av sunkiga komedier som man tror ska bli roliga av att någon bryter mot alla gängse sociala normer. Det är faktiskt sällan roligt över huvudtaget och filmen saknar finess och humor – vilket av förståeliga skäl gör den tämligen misslyckad som komedi.

Betyg: 2

Batman & Robin (1997)

När Gotham City hotas av en dödlig allians bestående av Mr Freeze (Arnold Schwarzenegger) och Poison Ivy (Uma Thurman) är det tur att Batman (George Clooney) får hjälp av de unga brottsbekämparna Robin (Chris O’Donnell) och Batgirl (Alicia Silverstone).

Jag har väl aldrig riktigt förstått de här filmerna om den maskerade hämnaren, i alla fall inte de innan Christian Bale axlade rollen som Batman. Det blir så plastigt, grällt och barnsligt så det är svårt att ta till sig och samtidigt som det kan tyckas fjantigt är de stundtals rätt brutala. Den här är väl knappast vare sig bättre eller sämre än de andra utan de flaxar runt och slåss i vanlig ordning. Mest uppmärksamhet fick filmen för att homosexuella regissören Joel Schumacher satte bröstvårtor på Robin och Batmans gummidräkter. I Sverige blev det också en del bonushype då svenskan Vendela Kirsebom Thomessen spelade en mindre roll som nedfryst läkarhustru.

Betyg: 2

Bröllopsfotografen (2009)

Molkomkillen Robin, Björn Starrin, prövar lyckan i huvudstaden där han blir inneboende hos en avdankad skådis (Kjell Bergqvist) som i sin tur introducerar värmlänningen till den vräkige Djursholmaren (Johannes Brost) med familj. Tillsammans med rikemansfamiljens dotter (Tuva Novotny) försöker han sedan försörja sig som bröllopsfotograf och ganska snart har han förkastat sina rötter och lever ett allt mer egoistiskt men samtidigt självförnedrande liv som maskot åt djursholmarna.

Första halvan av Ulf Malmros film är riktigt riktigt bra. Det är ett kärleksfullt men samtidigt rätt elakt porträtt av bruksorten och den värmländska mentaliteten. Hysteriskt slående måste jag säga om än så klart något överdrivet. Men samtidigt kan man fråga sig hur många snäpp han behövt överdriva verkligheten både vad gäller Molkom och Djursholm? Sanningen ligger nog inte speciellt långt ifrån någon av de ytterligheter som skildras. Starrin är underbar som Robin även om min favorit är hans mamma, spelad av fantastiska Lotta Telje. Det finns dock en anledning varför man i USA och andra större filmnationer väljer att ha olika personer som regisserar, klipper och skriver filmens manus. Jag tror det blir svårt att se till helheten och man drar sig för att döda ens älskningar (fina bitar som dock gynnar helheten om de tas bort). Kanske är det anledningen till att filmen blir allt sämre allt eftersom – den håller inte riktigt hela vägen, vilket dessvärre drar ner betyget som jag till en början trodde skulle bli en solklar fyra.

Betyg: 3

Porky’s 2 – Dagen Efter (1983)

Här tar man vid direkt där den första filmen slutar och vi får fortsatt följa gänget efter det att man trashat Porky’s spel- och strippklubb. Precis som innan kretsar det mesta kring sex.

Vad gör man då man har svårt att somna och den här är bland de få filmer som går på TV en sen kväll? Det är nog vare sig bättre eller sämre än föregångaren, utan precis lika taffligt. Jag hatar att erkänna det men lite rolig är ju ändå gympafröken Ms Balbricker i sin desperation att sprida sedlighet och anständighet bland studenterna.

Betyg: 1

Sällskapsresan 2 – Snowroller (1985)

Stig-Helmer, Lasse Åberg, är tillbaka och den här gången drar han och norske Ole till Alperna för skidsemester. Precis som i den första filmen vävs en rad parallellhistorier samman och man driver hjärtligt med svenska folkets semestervanor och beteenden.

Det är inte alls lika roligt som i den första filmen, men trots detta är den klart sevärd. Några av de nya karaktärerna är bland annat min barndoms hjältar Staffan och Bengt, som töntiga norrländska affärsmän. Det som skiljer ettan och tvåan är nog att vi i den första filmen skrattade igenkännande åt vår egen töntighet, men uppföljaren blir tyvärr faktiskt lite töntig i sig. Detta drar givetvis ner omdömet.

Betyg: 3

Prom Night (2008)

Brittany Snow (Hairspray, John Tucker Must Die mfl) blev för några år sedan vittne till hur hennes familj mördades av hennes besatta lärare, spelad av Johnathon Schaech (stava rätt det namnet om du kan!). Samma kväll som studentbalen går av stapeln får hon reda på att mördaren rymt från anstalten där han hållits inlåst och gissa vem han är på väg till?!

Usch och fy vilken soppig film. Det är det traditionella upplägget med en hoper snygga tonåringar som en efter en faller offer för mördarens kniv till bara den oskuldsfulla blondinen står kvar. Det är så klyschigt och taffligt gjort så man blir förbannad och var finner vi logiken i hur man agerar vid en dylik hotbild? Hade önskat något originellt, bara något litet litet originellt som kunde skapat lite intresse kring det hela men tyvärr så uteblir det.

Betyg: 1

G.I. Joe: Rise of Cobra (2009)

Ett nytt supervapen som bygger på nanoteknik stjäls och två överlevande soldater från kuppen (Channing Tatum och Marlon Wayans) ges möjlighet att ansluta till den nya superdivisionen av NATO – G.I. Joe. Mot sig har man den högteknologiska terrororganisationen Cobra där ledaren Destro (Christopher Eccleston) har för avsikt att ta ut en flera hundra år gammal hämnd på mänskligheten som straff för hur hans förfader behandlats.

Man har sannerligen inte sparat på krutet eller pengarna här och visst finns det en del riktigt häftiga scener, inte minst en fullständigt galen jakt i Paris. Det är lite Moral Kombat eller X-Men go high tech. I slutänden är jag lite kluven för visst är det underhållande med två timmar nonstopaction samtidigt som det är en tämligen fånig story, hyfsat duktiga skådisar som underpresterar i och med kraftigt överspel samt digitala effekter som visserligen är snygga men så storslagna att de känns lite väl futuristiska. Precis som då man startat andra filmfranchiser har man valt ett intressant men inte allt för högavlönat garde av skådisar så att man ska ha råd med alla effekter och även ha råd att avlöna dem framöver. Förutom ovan nämnda Tatum, Wayans och Eccleston ser vi även Dennis Quaid, Sienna Miller, Arnold Vosloo, Jonathan Pryce, Brendan Fraser, Rachel Nichols och Joseph Gordon-Levitt (som konkurrerar med Ryan Reynolds i X-Men Origins: Wolverine om den värsta transformeringen). Filmen skulle ha mått bra av lite smartare manus och fyndigare dialog. Smäller högst av årets actionfilmer, men inte bäst! Betyget är snålt, men med såna resurser hade jag velat känna ett större engagemang.

Betyg: 2

A Haunting in Connecticut (2002)

Sju år innan filmen The Haunting in Connecticut gick upp på vita duken, gjordes den här dokumentären om de påstådda händelserna som utspelade sig i det gamla begravningshemmet. Man varvar intervjuer med familjemedlemmar samt andra berörda och dramatiserade händelser med den obligatoriska mörka speakerröst som vi känner igen från så många andra liknande amerikanska sammanhang.

Det är intressant att se detta, inte minst efter att ha sett den nyligen inspelade långfilmen. Det är dock inte mycket att marknadsföra som dvd då dokumentären är en rätt illa ihopsatt och hopplöst okritisk produktion. Känns oerhört lågbudget och spekulativt även om det så klart ändå är lite intressant att fundera kring sanningshalt och vad som egentligen skedde i huset.

Betyg: 1

Sällskapsresan (1980)

Den tafatte Stig Helmer Olsson åker på solsemester till Gran Canaria och för första gången sätter han fötterna utanför rikets gränser. Det blir en spännande upplevelse som rymmer kärlek, vänskap och en smuggelhärva (som han själv är omedveten om). I denna första, och absolut bästa, av de fem Sällskapsresefilmerna möter vi en hel rad stereotypa charterturister samt personal och man kan skrattar igenkännande åt eländet.

Det är sällan en svensk komedi träffar så rätt som här och även om jag personligen har väldigt svårt för Lasse Åberg, kan jag inte annat än älska den här filmen och driften med svenskheten. Vi har det dråpliga paret Storch, de fnittriga festglada väninnorna, fyllhundarna Robban och Berra (”Man var ju nykter imorse, men nu börjar det ordna upp sig”), Ted Åström som den smörige avdelningschefen, den girige skumma affärsmannen och den turistföraktande spanska modern… Typgalleriet är fantastiskt rikt på sköna karaktärer och rolig dialog. Åberg ska ha heder för att han likt Jerry Seinfeld så generöst tagit på sig rollen som sammanhållande men samtidigt den tristaste av de alla och lämnar till andra att stjäla showen. Nämnas måste också det musikaliska temat som efter nästan trettio år så starkt är förknippat med filmen, vilket i sig är imponerande.

Betyg: 4

Space Chimps (2008)

I den här animerade filmen sänds ett gäng schimpanser ut i rymden för att utforska livet på en fjärran planet som sedan ett tag styrs av en mindre intelligent men ack så grym tyrann. Frågan är om de klarar av att samarbeta trots interna motsättningar och befria planetens invånare från den elake Zartog och sedan säkert ta sig hem till jorden.

Här trodde jag att det skulle bli en kvick, lite vass animerad komedi (bland annat med tanke på röster av sköna skådisar som Andy Samberg, Patrick Warburton och Jane Lynch) men får istället ett urusel soppa till historia som dessutom är bedrövligt illa animerad. Möjligen kan det roa de yngsta.

Betyg: 1

Kocken (2005)

Den unge Martin (Henrik Lundström; Ondskan, Göta Kanal 2 mfl) mönstrar på som andrekock på fartyget som ska fram och tillbaka till Sydafrika och han ser med tillförsikt på den här nya upplevelsen där han dels ska komma ut i världen men också spara ihop pengar till en bil tillsammans med kockeleven Sundsvall. Det han inte hade räknat med är den sadistiske och sorglige förstekocken Stein (Kjell Bergqvist). Vistelsen ombord kommer inte att bli alls så behaglig som han hoppats och trott.

Historien sägs ha viss verklighetsbakgrund i regissören Mats Arehns egna ungdom då han mönstrade på och mötte en demonisk förstekock för runt trettio år sedan. Det som kunde ha blivit ett mäktigt psykologiskt drama rinner ut i lite ingenting och jag kommer på mig själv med att tänka ”och…?!” då eftertexten börjar rulla. Bergqvist är onekligen en karismatisk och skön figur, men hur bra är han som skådespelare? Hur varierade roller har vi egentligen sett honom i? Lundström känns på tok för amatörmässig för att bära upp huvudrollen och på det stora hela blir det tyvärr rätt ointressant. Grymheten och det bisarra uppträdandet från förstekocken lämnar en mindre angenäm eftersmak efter sig – men bra skulle jag inte vilja kalla filmen.

Betyg: 2