Elephant (2003)

USA och även andra länder har det senaste årtiondet drabbats av en rad skolskjutningar där elever tungt beväpnade går in och hänsynslöst mejar ner elever och lärare. Regissören Gus van Sant skildrar här en fiktiv sådan där vi följer några ungdomar strax före dådet samt i tillbakablickar får pusselbitar som delvis förklarar det som ska komma att ske.

Detta är rent ut sagt en fantastisk film som, utan något soundtrack över huvudtaget, på ett väldigt nedtonat och finstämt vis skildrar någonting ohyggligt som tar sin början långt innan den första kulan avlossas. Verklighetens våldsdåd av detta slag har debatterats vilt och ofta försöker man hitta enkla förklaringar i film, musik och media. Van Sant visar här istället upp en alternativ förklaring som känns bra mycket mer trovärdig då det är utanförskap, lång och nedbrytande mobbning samt en blundande vuxenvärld som leder fram till det fruktansvärda. Istället för att demonisera de två unga skyttarna ger han oss en mer nyanserad bild av två unga pojkar vars självkänsla och självbild under lång tid trasats sönder. Det vi ser är då okända skådespelare (Alex Frost; Stop-Loss, Drillbit Taylor samt John Robinson; Transformers mfl) som ser ut och känns som ungdomar gör mest. Det är inte de typiska Hollywoodleendena utan här hittar vi ungdomar som är som ungdomar är mest med allas respektive bekymmer och prioriteringar. Detta gör det än mer obehagligt varje gång en kula sänker en elev. Det är dock aldrig tal om något frossande i våld och blod, men tiden som leder fram till attentatet är fruktansvärt spännande. Vilka kommer att klara sig och vilka kommer att falla offer för killarna? Den autentiska, nästan dokumentära, känslan gör att man engagerar sig starkt i de olika ungdomarnas öde. Regimässigt är det på många vis enastående och detta måste vara en av van Sants bästa filmer. De långa följningarna, det avslappnade tempot, hoppen i tid och rum där vissa scener skildras 3-4 gånger ur olika perspektiv, avsaknaden av soundtrack och de vackra bilderna som ofta känns nästan objektivt betraktande gör detta till en ruskigt bra film. Det känns som om man sakta svävar genom skolans korridorer och bilderna skapar en nästan poetisk stämning. Filmen griper tag i en och lämnar en fylld av tankar och funderingar. Måste ses!

Betyg: 5

Foolproof (2003)

Tre kompisar har en besynnerlig hobby – de planerar kupper in i minsta detalj utan att någonsin utföra dem. Istället är det en slags lek och ett sätt att få intellektuell stimulans. Allt är frid och fröjd ända till gangsterkungen Leo (David Suchet) av en händelse får nys om deras plan och utpressar kompisgänget att omsätta en av sina planer i verkligheten.

Jag har svårt att se varför filmen fått så mycket uppmärksamhet och uppskattning som den fått och varför kanadensarna lagt så mycket krut på exempelvis marknadsföring. Jag tycker den känns rätt b-ig och även om det mot slutet tog sig lite grann måste jag ändå vidhålla att det är en högst medioker produktion som känns mer gjort för tv-mediet än vita duken. Ryan Reynolds ses som en i trion av ljushuvuden medan övriga är tämligen okända kanadensiska skådisar.

Betyg: 2

Breakfast with Scot (2007)

Eric (Tom Cavanagh) lever ihop med Sam sedan flera år, men med ett förflutet som spelare i Toronto Maple Leafs och numera sportkommentator, håller han sin homosexuella läggning hemlig från de flesta. Utan förvarning dör Sams syster av en överdos och den elvaåriga Scot behöver ett tillfälligt hem. Motvilligt accepterar Eric att ta in pojken i deras hem och liv och redan det första mötet blir lite av en chock. Scot visar sig vara oerhört feminin och flamboyant i språk, gester och inte minst utstyrsel, vilket Eric tycker är väldigt jobbigt. Frågan är dock vem som kommit längst i att acceptera sig själv och ett mycket speciellt band utvecklas mellan hockeyspelaren och pojken.

Man skämdes själv lite över sin reaktion och personliga resa under filmen då jag först tyckte lite som Eric. Tvätta av ungen sminket och dämpa hans utåtagerande fjolleri. Men precis som karaktären i filmen börjar man mer och mer acceptera pojken och ifrågasätta i vilken grad man verkligen ska få vara sig själv och hur mycket man ska anpassa sig till normalitetsmallen. Det är gulligt och tänkvärt om än lite segt emellanåt. Det kanske också är lite överdrivet sedelärande och uppfostrande, men gillar den trots allt för dess originella handling.

Betyg: 3

Harold & Kumar Go to White Castle (2004)

Två välutbildade men desillusionerade unga män, Harold (John Cho) och Kumar (Kal Penn), har väl inte riktigt ramlat rätt i livet ännu och när de får ett infall att det viktigaste är att svulla i sig en burgare från hamburgerrestaurangen White Castle blir det en strapatsfylld färd med många märkliga möten på vägen.

Tydligen gick den här filmen så pass bra att man gjorde en uppföljare. Jag tycker dock att den här första filmen om pundarna Harold och Kumar är den bästa. Det är larvigt och flabbigt, men man balanserar det på ett ganska skickligt sätt. Roligast i båda filmerna är nästan Neil Patrick Harris i rollen som en mindre ordningssam version av sig själv. Här ser vi också svenska Malin Åkerman i en tidig ”tuttroll” som hon nog idag knappast hade accepterat. Kvinnosynen och allt drogande drar ner betyget ett snäpp.

Betyg: 2

Hide (2008)

Ett ungt white trash-par sitter på en vägkrog någonstans i USA och pratar om framtid och resplaner, när man plötsligt hör en polis i megafon ropa att de ska ge upp och komma ut med händerna över huvudet. De två samtalar vidare i lugn och ro, medan kameran zoomar ut och glider runt restaurangen för att visa döda människor överallt. Någon liknade scenen vid den otäcka inledningen av rysarklassikern The Stepfather där en lugn man efter rakningen skrider genom huset som ser ut som ett slagfält av mördade familjemedlemmar.

Inledningen är rätt bra men sedan går det mest utför. Man verkar vilja göra någon slags blandning av Natural Born Killers och Bonnie & Clyde med inslag av de senaste årens brutalvåldspsykopatfilmer och lite Tarantino. Det är mörkt, sjukt och på något vis vill man säkert visa på konsekvenserna av utanförskap och brutaliserade uppväxtmiljöer. Tycker dock det blir mest soppigt och ett frossande i våld. Satt efter ett tag och bara önskade att någon skulle göra slut på de två så att man slapp se deras framfart. Inget fel på vare sig skådespelare eller foto, men en film som mest lämnar efter sig en obehagskänsla.

Betyg: 2

The Taking of Pelham 1 2 3 (2009)

Med John Travolta i spetsen tvingar sig en grupp badguys in och kapar ett tunnelbanetåg i New York. Man kräver tio miljoner dollar inom en timme för att inte börja avrätta gisslan. Denzel Washington spelar den rådige trafikledaren som ofrivilligt blir länken mellan kaparna och polisen. När det uppdagas att han är föremål för en mututredning får man bråttom att även utreda hans eventuella inblandning i dramat.

Regissören Tony Scott har tagit sig an och gjort en nyinspelning av den smått klassiska Pelham 1-2-3 kapat från 1974 med bland annat Walter Matthau och Robert Shaw i rollerna. Scott har en förmåga att göra bra och tät action och bildmässigt är det rappt, snyggt och tempo. Historien är dock inte så sofistikerad att den lyckas sticka ut speciellt mycket från mycket annat i samma genre och även om skådisarna är plockad från Hollywoods a-lista blir det ändå inte speciellt mycket mer än en ovanligt proffsig dussinthriller. Washington är visserligen bra som den lite beiga tjänstemannen som degraderats till trafikledare, men Travolta känns som så många andra gånger utklädd till någon han inte riktigt mäktar med att spela. Bättre är i så fall exempelvis John Turturro eller Luis Guzmán i några av de andra större rollerna.

Betyg: 3

Monsters vs. Aliens (2009)

Susan (Reese Witherspoon) blir på självaste bröllopsdagen träffad av en meteor, vilket får henne att växa till en enorm jättekvinna. Myndigheterna låser in henne tillsammans med ett gäng andra monsterklassade individer. Inte förrän jorden hotas av utomjordiska krafter släpper man lös de tidigare inspärrade karaktärerna. Samtidigt försöker Susan återförenas med sin fästman som dock har viss svårighet att acceptera hennes nya gestalt.

Oj, vad ska man tycka? Delar av filmen är brilliant medan den i andra delar blir rätt långtråkig. Vissa detaljer i animationen och några av de mer actionfyllda scenerna är fantastiska, men på det stora hela tycker jag det blir för spretigt och oengagerande. Roligast är den amerikanska presidentens tappra försök att med en liten synth kommunicera med robotsonden och andra faktorer som höjer helhetsintrycket är rösterna där vi bland annat hör Kiefer Sutherland, Seth Rogen, Hugh Laurie, Will Arnett, Rainn Wilson, Paul Rudd, Amy Poehler, Ed Helms, Renée Zellweger och John Krasinski.

Betyg: 2

Baby Mama (2008)

Kate (Tina Fey) har hittills valt karriär före familjebildande och när hon nu allt mer kan höra sin biologiska klocka ticka, vill hon inget hellre än att skaffa barn. Som ensamstående kvinna och dessutom med fertilitetsproblem blir det inte lätt. Till slut vänder hon sig till en förmedling av surrogatmödrar. Den tilltänkta mamman till hennes framtida barn visar sig dock vara en ganska skrupelfri och obildad kvinna (Amy Poehler) och kulturkrocken blir rejäl.

Tyvärr hade jag kanske för höga förväntningar på den här filmen. Gillar ju både fantastiska Fey och roliga Saturday Night Live-kollegan Poehler. Det är puttrigt och stundtals riktigt roligt, men nådde inte den nivå som jag hade trott och hoppats på. Jag är dock ganska övertygad om att många kvinnor och mödrar har ett större utbyte av filmen och skrattar säkert än hjärtligare åt de två väldigt olika damerna. Tänker på när jag var och såg Colin Nutleys Heartbreak Hotel med en hoper kvinnor som kved i skrattsalvor medan jag mest tyckte det var plågsamt. De får dessutom bra uppbackning i de andra mer framträdande rollerna; Steve Martin, Sigourney Weaver, Dax Shepard och Greg Kinnear.

Betyg: 3

Låt den rätte komma in (2008)

Oskar (Kåre Hedebrant) är en mobbad tolvåring som någon gång på 1970-talet växer upp i en typisk Stockholmsförort. Ute på gården möter han en blek lite underlig tjej, Eli (Lina Leandersson), som precis flyttat in i grannlägenheten tillsammans med en äldre man (Per Ragnar). I samma veva sker en rad brutala mord i trakterna där offren påträffas upphängda och tömda på blod.

Den här vampyrfilmen av Tomas Alfredson, baserad på en roman av John Ajvide Lindqvist, har väckt uppmärksamhet såväl nationellt som ute i världen och den amerikanska remaken är snart på vita duken. Jag gillar filmen skarpt och dess mörka stämning som genomsyrar hela filmen. Det är väldigt snyggt filmat och det känns verkligen som att man rest bak i tiden. Barnskådisarna är inte världens bästa men med god regi kommer de undan med äran definitivt i behåll. Handlingen är enkel men atmosfären och detaljrikedomen får filmen att växa. Stundtals riktigt obehagligt och stundtals väldigt sorgligt och finstämt. Inte minst kvarterskrogsgänget (Ika Nord, Peter Carlberg; Höök mfl) porträtteras rätt ömsint och även om det hela ska utspela sig i Blackeberg är lustigt nog det mesta inspelat uppe i Luleå.

Betyg: 4

The Day After Tomorrow (2004)

Efter mänsklighetens mångåriga exploatering av jordens tillgångar börjar här moder jord slå tillbaka. Den globala uppvärmningen leder till tornados, flodvågor, översvämningar och superstormar med extremt kyla som leder till skapandet av en ny istid. Vi får i filmen följa en forskare (Dennis Quaid) vars utskrattade teori blir verklighet, men inte ens han hade kunnat förespå förloppets hastighet. Samtidigt som norra delen av jordens befolkning fryser ihjäl befinner sig hans son (Jake Gyllenhaal) i New York tillsammans med några kamrater. Isolerade på biblioteket gör de sitt bästa för att hålla sig varma och försöker hålla sig vid liv till räddningen förhoppningsvis når fram.

Roland Emmerich är inte känd för att spara på krutet i sina filmer och här har effektmakarna fått jobba hårt för att iscensätta diverse katastrofer. Det är onekligen snyggt gjort även om det idag kommer så mycket liknande scener att man blir snudd på blasé. Handlingen är inte direkt trovärdig och definitivt inte de strapatser huvudrollskaraktärerna företar sig och lyckas överleva. Här handlar det främst om att göra en blockbuster och där använder man miljön som medel, snarare än att man försöker upplysa och utbilda. Det är häftig action och helt klart en underhållande storfilm, men samtidigt störs jag på att medan halva jordens befolkning dör väljer man att ensidigt fokusera på endast en handfull amerikaner.

Betyg: 3

[Rec] (2007)

Ett litet lokaltv-team, bestående av reporter och kameraman, ska en natt dokumentera livet på en brandstation i Barcelona. När manskapet svarar på ett larm rörande en inlåst kvinna i en lägenhet anar de inte att de snart tillsammans med de i hyreshuset boende ska dras in i kamp på liv och död när en mystisk smitta på något vis fått fäste i huset.

Kameramannen filmar allt som sker och hela filmen upplevs genom teamets kamera. Ett koncept vi idag känner väl igen från exempelvis The Blair Witch Project och Cloverfield. Karaktärerna känns verkligen autentiska och det finns ingen uttalad god eller ond, vilket ytterligare förstärker realismen. Utan att avslöja alltför mycket kan jag väl ändå säga att det liknar en zombiefilm, men bra mycket bättre än de flesta i den slitna genren. Den skakiga handkameran och reporterns skräckfyllda rapportering skapar en mycket obehaglig klaustrofobisk stämning där man sitter mer eller mindre på nålar under de 75 minuter filmen utspelar sig på. Det blev sedan en uppföljare och även en amerikansk remake med titeln Quarantine.

Betyg: 4

Surveillance (2008)

Två FBI-agenter (Julia Ormond och Bill Pullman) kör in på den lilla polisstationen mitt ute i den amerikanska öknen, där polisen härbärgerar de enda tre överlevarna från en fasansfull massaker längs med den relativt öde vägen. En polis med tvivelaktig värdegrund, en missbrukande ung tjej samt en åttaårig flicka vars hela familj fallit offer i massakern är de enda överlevande. När förhören påbörjas läggs pusslet sakta på plats inför oss och allt är inte alltid vad det ser ut att vara.

Det är rått, skitigt och på något vis övertygande trots dess absurditet. Kanske inte så konstigt med tanke på att regissören är Jennifer Lynch (dotter till David Lynch) som här skapat ett mysterium som man visserligen kanske börjar ana svaret på rätt tidigt, men samtidigt blev i alla fall jag så pass nyfiken att jag absolut ville ha det bekräftat. Trots att det egentligen är utstuderat brutalt, slipper vi se speciellt många slabbigheter då det allra mest handlar om psykisk terror. Dock lite för mycket freakshow och för lite djup och förklaring kan jag ändå tycka, men det blir en helt okej och lite udda thriller med ett foto och rollprestationer som är över medel. Roligt att se gamla V-skådisen Michael Ironside i något nytt.

Betyg: 3